Utgiven | 2004 |
---|---|
ISBN | 9100104388 |
Sidor | 425 |
Det är en underbar ism den där postmodernismen. Tillåter författare att skriva mer eller mindre otydbara noveller, låta dem sluta när som helst eller låta dem förvandlas, byta genre. Författaren ”leker med de litterära konventionerna” heter det, eller så ”utmanar han eller hon läsarna”. Dekonstruera. Så ni förstår mig inte – men kan man någonsin förstå varandra? Vad handlar novellerna om? Ja, vad är en handling egentligen.
Det är en avundsvärd position han skaffat sig, Lars Jakobson. Genom att under hela sitt författarskap, som inledes 1985 med Vinterkvarteret, utmana gränserna mellan det fiktiva och det faktiva och olika genrer inom skönlitteraturen, har han mutat in ett område i den svenska samtidslitteraturen som gör honom svår att kritisera. Taffliga miljöbeskrivningar är ett en lek med konventionerna för miljöbeskrivningar, fadda novellavslutningar en vilja att låta läsaren vara medskapare. För en text blir ju först till i själva läsakten. Och sitter man som läsare med boken slutläst framför sig och undrar vad det egentligen handlade om – ja, är det inte då som i själva livet?
Lars Jakobson tematiserar i sin novellsamling Berättelser om djur och andra gränsen mellan det kända och det okända, det realistiska och det absurda. Naturen och människan om man så vill. Människorna han skriver kan i sidor vandra i en igenkänbar verklighet för att sedan, utan förvarning kastas ut i en okänd värld där människor börjar bete sig som djur, glufsande på gräset utmed vägkanterna, eller där människor i själva verket är dockor, skapade av en dockmästare: ”Det är håret som kommer att bli svårt”, hade dockmakaren sagt när han stått med min ritning i handen. ”Hår är alltid svårt”. Individens identitet, eller osäkerhet om den egna och andras identiteter är också en problematik som i bästa dekonstruktionistiska anda strömmar genom novellerna.
Det är vansklig, osäker läsning som erbjuds när man läser Lars Jakobson. Hela tiden på vakt mot den plötsliga omkastningen, att tappa fotfästet, blir läsningen sällan så engagerad som åtminstone jag skulle önska. Den skepticism som bokens tematik föder närs också av att bokens karaktärer sällan tillåts framträda som hela människor. Med eller utan namn så håller författaren dem på avstånd från läsaren. Den bristande karaktärsgestaltningen blir än mer plågsam när verkligheten som omsluter bokens människor tillåts bli så väl upplyst. Man känner igen miljöerna, känner igen detaljerna, men människorna vandrar som diffusa skuggåtor genom novellerna.
Ibland, men tyvärr alltför sällan lyckas han skapa spänning i gränslandet mellan den verklighet vi känner till och den som bara är möjlig. I novellen ”Alla monster ska förstöras” blir en liten pojke föremål för en bombdesarmeringsgrupps insatser som undersöker hans psykiska kabeldragning innan de genomför en kontrollerad sprängning. Bomber dödar inte människor. Människor dödar människor. Just där blir Jakobsons utforskande meningsfullt. Betyder något.
Alltför ofta lämnar novellerna mig emellertid frågande. Om vad novellerna egentligen vill säga och var läsglädjen tog vägen.
Publicerad: 2004-11-25 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-25 09:49
3 kommentarer
Bra funderingar kring företeelsen. Som när tafsande kallas en kul grej eller vanliga slappa oförskämdheter utnämns till ironi.
#
lite bitande trevligt
#
Öh?
#
Kommentera eller pinga (trackback).