Recension

: Jag lever, tror jag
Jag lever, tror jag Christine Lundgren
2016
Rabén & Sjögren
10/10

Om plötslig död i tonårsland

Utgiven 2016
ISBN 9789129698077
Sidor 240

Om författaren

Lundgren_Christine_1
Fotograf: Niclas Lundgren
Christine Lundgren, född 1990, har gått författarutbildningen i Lund och är för tillfället bosatt i Kristianstad. Jag lever, tror jag är hennes debut.

Sök efter boken

Det är tisdag när det händer.
Jag har alltid tänkt att man kommer att få någon slags förvarning innan hela ens liv går i tusen bitar. Att det skulle vara storm ute, som värsta syndafloden, eller att jorden skulle drabbas av jordbävningar, meteoriter som störtade från himlen. Kanske lite som Egyptens tio plågor typ. Jag hade aldrig trott att det skulle vara en dag som alla andra.

Tisdagar är jävliga dagar i Kims liv. Engelskalektionen tar aldrig slut och om fyra långa månader tar hon studenten. Då, denna vidriga tisdag dör Moa. Bästa vännen.

Det här är en berättelse som känns på riktigt. Det är korta kapitel av dagbokskaraktär som heter ”dag femtioåtta” und so weiter. Det börjar med döden och sedan rör vi oss vidare i Kims liv där Moa blir ett svidande vulkanhål av saknad. Sorgen böljar över sidorna, den är alltid där men intensiteten kommer och går precis som det är med smärta och förlust.

Varför dog egentligen Moa? Var det med mening eller var det en otäck olycka? Detta gnager inuti Kim dag och natt. Att Moa dött präglar hela Kims tillvaro. Hon börjar hänga på kyrkogården om nätterna för att få vara nära och för att kanske förstå. Där möter hon Stig, en medelålders änkling som saknar sin döda fru. Mellan Kim och Stig växer en vänskap fram. Stig lyssnar utan att döma, han är genuin genom sorg och vardag.

Men Kims mamma tycker sorgen gör henne destruktiv så efter studenten bestäms det att hon ska tillbringa sommaren hos sin pappa, långt bort från ”allt”. Men livet hos pappa är inte tillräckligt långt bort. Den jävliga Johan från plugget är där och sommarjobbar minsann. Och han lämnar inte Kim ifred.

Karaktärerna har spring under benen. De har fullt upp med sitt. Men ovannämnda Stig vågar stanna. Han ställer frågor ingen annan har tid med och han liksom bara är mitt i allt kaos. En stomme att klamra sig vid.

Jag har gått igenom samma som Kim. Min bästis dog också. Jag var lite äldre än hon men historien ekar igenom mig och jag känner igen och drabbas av funderingar och vilsenhet. Det är brutalt och ofattbart. Med eller utan igenkänning så sugs jag in i Kims värld. Jag förstår hennes våndor och hejar på när hon far ut. Hela hennes väsen kämpar för att förstå vad som har hänt.

Alla planer som fanns som nu blir till smulor. Att behöva bygga upp sin värld på nytt, denna gång utan Moa. Kim kämpar med att vända förtvivlan och förlust. Det är fasansfullt och svårt men vet ni, ljuset sipprar in och allting känns möjligt. Att förlora sin bästa vän är bland det svåraste. En blir lämnad med så många frågor och förlusten riskerar att blåsa hål i hjärtat. Men denna debutbok behandlar dessa snårigheter med respekt och omtanke. Den står vid de ungas sida och därifrån vaknar fantasin.

Men allt handlar inte bara om döden även om dessa månader såklart präglas av det. Någonstans där framme finns en framtid dit Kim ska bege sig. Efter studenten väntar vuxenlivet. Det är knepigt och ganska läskigt men det ska klaras av.

Anna Liv Lidström

Publicerad: 2016-05-14 00:00 / Uppdaterad: 2016-06-21 00:01

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6555

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?