Recension

: De afghanska sönerna
De afghanska sönerna Elin Persson
2020
Bonnier Carlsen
7/10

Om livet på ett HVB-hem

Utgiven 2020
ISBN 9789178035564
Sidor 187

Om författaren

Elin Persson (född 1992) är socialantropolog och jobbar med socialt arbete. Som författare debuterar hon våren 2020 med De afghanska sönerna.

Sök efter boken

De afghanska sönerna är Elin Perssons starka debutroman. Den handlar om Rebecka som nyss tagit studenten och får jobb på ett HVB-hem där hon ansvarar för killarna Hamid, Ahmed och Zaher. Rebecka är berättarrösten och bokens första hälft är indelad i tre avsnitt, ett för varje kille.

Det är Zaher som kommer ny till boendet, bara 14 år. Han är försiktig och bär glittriga sandaler med strumpor i. Han har svårt att sova ensam och håller allting inom sig, tycker det gör för ont för att prata om både flykten och familjen. På boendet finns också Hamid som har vattenkammat hår och ser ut som en persisk prins. Men med en bröstkorg full av synliga ärr. Och så Ahmed som tar hand om de andra, men som också är en sådan som inte följer regler; är ute för sent och röker ibland inomhus. Ahmed vill byta namn till Adam och konvertera till kristendomen för att han menar att hans gud har lämnat honom.

Nu äter Ahmed Melatonin för att kunna somna, Sertralin för att kunna skratta och Fluoxetin för att inte falla ned i svarta hål. I hans medicinhänvisningar står det att man måste se på när han sväljer sin medicin. Man måste titta ned i det rosa svalget, be honom vicka på tungan, först till vänster, sedan till höger, sedan upp och så ned. Anteckna i rutinpärmen: Datum, klockslag, signatur.

Andra hälften är berättelsen om slutet av tiden men också berättelsen om slutet för det öppna Sverige vi förut hade. Det är tiden när HVB-hem, flyktingboenden och ja, hela gränsen stänger. Det är kanske inte så svårt att räkna ut att det inte blir ett lyckligt slut för killarna. Det är gripande och det är tragiskt. Och det är vad jag som läsare förväntar mig, det är ju vad vi alla vet sker. Men ändå så viktigt att läsa nu, i en tid där det känns som att vi accepterat Europas stängda gränser. Då är det viktigt att påminnas om att de människor som inte ges plats inte är siffror i någon statistik utan just människor.

Hur mår Ahmed? frågar Hamid. Jag vet inte, säger jag. Jag fick inte träffa honom. Varför? frågar han och jag förklarar att i Sverige måste man ibland vara släkt för att få hälsa på inom vården, till exempel mamma eller syster. Vi har ingen familj, säger Zaher. Vem ska hälsa på oss? Vi är Afghanistans söner.

Det är inte bara en gripande berättelse utan också ett gripande språk i boken. Den är skriven i scener, där varje ny scen börjar på en ny sida. Även om det är en kort scen på bara några rader. Det gör att boken också är fin att bara gå tillbaka till, att öppna en sida och du kastas in i en händelse med ett sammanhang. Varje liten scen, som en berättelse i sig.

Olivia Larsson

Publicerad: 2020-04-05 00:00 / Uppdaterad: 2020-04-04 08:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8067

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?