Bröderna Rutger och Valter bor tillsammans, och egentligen har de det väl ganska bra. Fast visst vore det skönt att slippa göra alla tråkiga vardagssysslor?

Så Rutger, som är uppfinnare, uppfinner en mojäng, en liten röd robot som ser harmlös och söt ut. Den ska städa och diska och lämna mer tid över till roliga saker.

Snart nog bildar sig mojängen en egen uppfattning om vad som bör göras, och bröderna vantrivs mer och mer. Inte nog med att det där tråkiga de ville slippa undan kanske faktiskt var det som fick dagarna att gå och utgjorde livet – mojängen vill lägga sig i vad de äter också. Den mäter blodtryck och vikt och konstaterar att Rutger och Valter borde äta grönsaker och motionera.

Där går gränsen. Bröderna börjar göra motstånd, men kanske är det redan för sent.

Den här bilderboken om artificiell intelligens som tar över ett par pojkfarbröders liv riktar sig enligt förlaget till 3-6-åringar. Det är alltid svårt att som vuxen gissa hur barn uppfattar en historia. Säkert annorlunda än jag gör, men jag tycker faktiskt att den är lite läskig. Slutet är öppet och roboten, ja, den verkar faktiskt omöjlig att rå på. Är det så att robotarna kommer att ta över om vi inte aktar oss?

Martin Widmark och Emilia Dziubak har gjort flera bilderböcker tillsammans, men det här är den första jag läst, så jag kan inte jämföra. Jag gillar dock Dziubaks bilder. De är mysigt murriga, varma och detaljrika.

Berättelsen, tja, den kan säkert vara en bra utgångspunkt om man vill diskutera problemen med alltför självständig AI med 3-6-åringar (eller kanske hellre något äldre barn). Om man nu vill det?