Det finns en dedikation i Annelie Drewsens roman Prinsen av Porte de la Chapelle. ”Till dig som inte fick stanna i Sverige” lyder den.

Det går att uttyda på flera sätt. Det kan finnas en, särskild person som inte fick stanna i Sverige efter det som kommit att kallas ”migrantvågen” eller ”massinvandringen” 2015. Det finns många, många tusen som inte fick stanna. Och var och en av dem är såklart specifik.

I romanen handlar det om Salar, en av alla ensamkommande afghaner som inte ens varit i Afghanistan, men ska skickas tillbaka dit. Salar är hazar, en förföljd minoritet, som levt på flykt i Iran innan han lyckats ta sig genom Europa, till Sverige.

När romanen tar sin början står Salar på Malmö centralstation. Där minns han förra gången han var där, för tre och ett halvt år sedan. När han trodde att han kommit fram. Att han skulle få stanna. Sedan dess har han lärt sig språket och fått en familj, Karin och Albin. Dem har han lämnat nu. Stuckit. För han har också fått tre avslag på sin asylansökan.

Så han flyr igen, den här gången från Sverige. Sverige som blivit hans hem, hans språk och hans familj. Sverige som vill skicka honom till Afghanistan. Från Malmö går resan till Danmark och Tyskland, vidare till Frankrike. Till Paris, där det sägs att det ska vara lättare att få stanna. Där svensktalande afghanska killar samlas hos Svenska kyrkan, för att börja lära sig franska, stötta varandra och få en kopp kaffe och en bulle i ständigt hungriga magar.

Det är en utsatthet som är vämjelig, men som också rymmer ljusglimtar. Det finns människor som är beredda att utnyttja unga, sårbara människor å det grövsta, och det finns de som är beredda att hjälpa. De som tar av det lilla de har, och delar med sig. Sådan är Najib, som hjälper Salar tillrätta i tältlägret i Paris-området Porte de la Chapelle. Det är han som hittar på det där med ”prinsen av Porte de la Chapelle”. Själv är han sultanen av detsamma.

Det är en enkel, direkt och mycket drabbande berättelse Annelie Drewsen har skapat, och det märks att hon vet vad hon skriver om. Människorna och platserna hon har besökt och lyssnat på, och som tackas längst bak i boken, är många. Prinsen av Porte de la Chapelle är, som hon skriver i efterordet, ”en fiktiv berättelse som bygger på verkliga omständigheter”:

Det finns inte en Salar i verkligheten, utan tusentals.