Erik Bergqvists senaste diktsamling är snygg. Väldigt snygg, till och med. Nästan lite för snygg. Inte bara dikterna utan även omslaget, hela innehållets struktur och till och med innehållsföreteckningen är enhetligt stilrena. Den djupaste, matta svarta nyansen och de tunnaste vita linjerna på omslaget känns lika självklara som varje noga övervägt ordval och utvald radbrytning. Ingenting finns med av en slump, lika lite som något skulle ha utelämnats slumpmässigt.

Det finns såklart något riktigt härligt med det som är så här väl utformat, men samtidigt också något som är lite skrämmande. α, β, γ, δ o.s.v. Origo, Perseus, Sepolia, Anteros. Borde jag slå upp, läsa på, för att hänga med? Här finns ju säkerligen en hel massa konnotationer och även direkta betydelser som finns där av en anledning, för det känns inte bara som ytlig intellektuell uppvisning. Men jag bestämmer mig i alla fall för att först ta emot texten som den är (som jag är) för att se vad som händer. Och en bit in, någonstans efter att mer än halva grekiska alfabetet betats igenom, vid υ, så händer det:

skrev jag själar – jag menar
sälar.

En lekfullhet med språket som känns inbjudande även för en grekisk analfabet som jag. Jag får en ny nyfikenhet för texten, som strax bjuder till ännu mer:

Vidden är hjälplös, så absolut vidd. Avstånd
Anas med skalor som långsamt justeras och
Färger vid varats yttersta skans. Kullar med

Korkek och tjurar – men där upphör all
Släktskap med barndomens jular. Ändå söker
Mig nu något tidigt. Du ger mig en bild av

Dig själv som sjuårig flamencoprinsessa.
Inget faller precis på plats. [ – ]

Bräm, fluidum, melism, abstrust, akronisk, helnas, hinom, deliriskt, tars. Till slut sitter jag ändå där med ett lexikon. Det blir lite hoppigt för en så här olärd diktläsare som inte är van att svänga sig varken i grekisk mytologi eller mindre använda svenska ord – men det håller ändå, mycket tack vare att de flesta dikterna är förankrade i det mänskliga perspektivet, människorna som rör sig där inne i dikterna:

Syret glesnar och landskapet
smalnar i ett gatt av kufiskt
danade stenar som lotsar mig

vidare fast jag gott kunde dröja och
ta några bilder och messa bekanta.
Ibland rör jag svärdet som svänger

i marschtakt och skakar min sköld
som är grov som en krabba
på utsidan, men insidan visar

mig själv och en hostande film
av terrängen bakom. [ – ]