Det finns två olika sorters författare, de som älskar språket och de som inte gör det. Intrycket av den här diktsamlingen är att Bergqvist tillhör den senare kategorin. Människor som älskar språket skriver för att det är det roligaste de vet och för att de vill kommunicera. De andra författarna skriver också för att de vill kommunicera, skillnaden är att de inte tror att språket förmår leva upp till sitt syfte. Skriva är bara något lite bättre än att prata.

Bergqvists bok är därför en stor paradox. Hans språk intellektualiserar språket. "Solarna" är kronlogiskt uppbyggd och spänner över ett år. Det är ett sökande och tvivlande år. Det gäller ju att hålla sig vän med språket, för hur ska det annars gå? Man måste hålla sig vän med fienden helt enkelt. Man bara måste. Försöka tycka om, försöka tro, försöka hoppas. Samarbeta.

Ibland blir dikterna lite väl abstrakta och svala. Samarbetet går inte helt bra. Det finns inte tillräcklig förankring i händelse eller bild. De tjusiga assonanserna imponerar kanske förvisso på några. Som bäst blir det ändå när Bergqvist blandar det intellektuella och abstrakta med det vardagliga som i strofen nedan.

Även solen, dånande tyst, begrundar
persikans hjärna, telefonen på laddning

Senare tillkommer också ett jag och ett du i texten samt bekanta Stockholmsmiljöer. Det känns allt enklare att mer sanningsenligt intresserat stanna upp, verkligen fundera över de mer svårbemästrade uttrycken. Det blir bättre och bättre, alltså. Paradoxerna är det bästa av allt.

Det slutar inte hoppfullt, utan såklart i vinter, men kanske ändå något försonande. Okej, språket. Du och jag. Det är du och jag. Vi mår väl inte så bra någon av oss.