Utgiven | 2013 |
---|---|
ISBN | 9789197906869 |
Sidor | 161 |
tidebok subst. Mest plur. Krönikeartad historisk framställning av viktigare inträffade händelser.
Definitionen står på sista sidan. Jag läser den allra sist. Men jag har redan märkt att det handlar om ”viktigare inträffade händelser”. Eller om de är ”inträffade”? Jag vet inte. Vad är egentligen en inträffad händelse, finns det händelser som inte inträffat? Spelar det någon roll? Jag tänker att allt handlar om hur en förhåller sig till det historiska, det kanske inträffade. Hur detta påverkar oss idag. Vad vi minns.
Det börjar med en prolog. Januari 2013. I kursiv stil ett slags brev. En överlämning av en massa papper, trycksvärta. Till ett du som gör jaget sjukt, ett du med makt att göra vad det vill. Från ett jag som verkar lätt fragmentiserat. Som ropar på hjälp. Som skriver, som om det handlar om livet. Det handlar om livet. Undertecknat N.N.
Den här inledningen, början av Alberte Brembergs poesidebut, Tidebok, som ger känslan av ett metakoncept. Som sätter ramarna för resten av texten. Jag läser det från och med nu som om jag var duet. Duet som jaget nu ger makt att göra vad det vill. Vad jag vill. För jaget har redan gjort sitt.
Så. Jag har alltså fått en massa papper och trycksvärta i min hand. Boken Tidebok. Jag kan göra vad jag vill med den. Nu är det jag som är läsare. Jag väljer att inta läsarpositionen. Jag läser.
Jag läser fragment. Korta rader av en sorts prosapoesi. Ett språk som är gammaldags, sirligt, tillkrånglat (men vackert!), som verkar liksom ansträngt. Som ibland snärjer in sig i sig självt och tycks kämpa som besatt för att ta sig ut ur sig självt och lyckas kommunicera något.
Det här språket blir en metafor för det som skulle kunna vara innehållet (om nu innehållet skulle gå att skilja från formen). En metafor för historien. För det som Bremberg skriver om är historien. Historien som kämpar som besatt för att ta sig ut ur sig självt och lyckas kommunicera något. Att skriva om historien kan tyckas ointressant, oangeläget. Det som redan har hänt, det som idag inte betyder något. Men så är det inte – och det är just det som är poängen. När Bremberg skriver historien (i fragment som inte tvingas in i en form, som inte tvingas in i en analys, som är fyllda av känslor och inte kamouflerat objektiva) blir det tydligt att det handlar om en historia som vill oss något. En historia som angår oss.
Det kan handla om välkända människor. Då och då skymtar de förbi. Det handlar om de okända människorna. Om kriget och kampen. Ofta en sorts kvinnohistoria, kanske om en farmor:
En dröm om makt och framstående kön, som ur halvlånga långkalsonger och med militärisk precision riktar in sig mot målet. Ett nästan outhärdligt tryck mot livmodern, men besinna sig och sedan bara så pass hårt att glasfiberstrumporna inte slits sönder i förstärkningen.
Om våldet. Och utsattheten. Om drömmarna.
Det är en historia berättad i detaljer. En historia som gör ont. Som handlar om människor. En historia som handlar om mig. Om oss. Om nuet. Som angår.
Det slutar med en epilog, i fragment, till exempel:
Jag har nu noterat det påtagliga. Galenskapen i detta illustra sällskap antar ofta karaktären av att utmärka sig lokalt, ett sorts fackverk.
Och:
Och i alla fall i tanken, lägga de grånande kinderna intill det spräckliga mjuka i den voluminösa pälsboan.
Att läsa Tidebok är som att gå in i historien. Att känna lite. Språket som det tar en liten stund att vänja sig vid blir efter hand en markör: det här är då, det här är nu, du måste titta, lyssna. Det är som en historiebok, fast utan den påträngande tolkningen (självklart är det en tolkning ändå, urvalet, vilka texter som får vara med, vilka fragment, men det känns inte, märks inte, framställs på ett sätt som berör, som inte upplevs som fakta, som handlar om det som kanske inte annars syns). Som en sorts livsviktig ömhet. Det är befriande att läsa. Samtidigt som det fångar. Får mig att tänka på hur historien angår mig. Angår alla. Alltid. Jag visste redan att det var så. Ändå känns det som om jag, vid läsningen, får just den insikten. Och det känns bra (kanske lite obehagligt också, på ett sätt, men bra, bra som att det är bra text).
Publicerad: 2013-03-18 00:00 / Uppdaterad: 2013-03-18 09:10
En kommentar
[...] Läs fler recenÂsioÂner av Alberte Bremberg: Bernur, 31 januÂari ÅM Hellman, Kristianstadsbladet 15 mars Anna Nygren, dagensbok.com 18Â mars [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).