Erik Bergqvists senaste diktsamling är snygg. Väldigt snygg, till och med. Nästan lite för snygg. Inte bara dikterna utan även omslaget, hela innehållets struktur och till och med innehållsföreteckningen är enhetligt stilrena. Den djupaste, matta svarta nyansen och de tunnaste vita linjerna på omslaget känns lika självklara som varje noga övervägt ordval och utvald radbrytning. […][...]

Det finns två olika sorters författare, de som älskar språket och de som inte gör det. Intrycket av den här diktsamlingen är att Bergqvist tillhör den senare kategorin. Människor som älskar språket skriver för att det är det roligaste de vet och för att de vill kommunicera. De andra författarna skriver också för att de […][...]