En soldat kommer hem. Kriget han slogs i förlorades av alla. Landet han slogs för finns inte längre. Familjen han slogs för har gått vidare utan honom. Nu bor han i ett garage, utfattig och försupen, och letar efter något att skylla på. Kriget var Afghanistan, soldaten heter Stupak, och landet var Sovjetunionen och är Belarus – eller Vitryssland, och redan där i namnet har vi halva konflikten. En dag tittar Stupak upp och finner sig leva i landet som kallats "Europas sista diktatur", Lukasjenkos Sovjetinfluerade republik där demokratisträvanden slås ned brutalt, och han bestämmer sig för att göra någonting åt saken. Han vet hur man hanterar ett vapen, han har dödat, hur svårt kan det då vara att knäppa en före detta polischef med diktatorsambitioner och fånig mustasch? Först måste han bara få tag på ett vapen, men hur svårt kan det vara i ett land där allt är till salu?

Det är frestande att, som förlagets försnack gör, kalla detta för "en vitrysk Taxi Driver" eller annan passande parallell; den trasige veteranen som i brist på något annat sätt att rätta upp sitt liv väljer att slå tillbaka mot någon som verkar förtjäna det. Men mellan raderna lyckas Bykau väva in så mycket mer, trots den extremt korta längden. Ett land som letar efter sin identitet, slitet mellan olika folkgrupper och historier, som inte existerat som självständig nation på hundratals år och nu måste lista ut vad de ska bygga på – titta österut eller västerut, mot demokrati eller diktatur, ett extra Ryssland eller något helt eget… Och så förstås också framväxten av ett totalitärt samhälle och folkets acceptans av den; gnälla månde intellektuella, men i slutänden håller Brechts gamla maxim om tomma magar och moral, och den starke som lovar trygghet, kontinuitet och skydd från de där konstiga andra typerna kommer alltid att bli ganska populär. Hur inför man demokrati i ett land där många inte ser diktatorn som problemet utan som lösningen?

Veteranen är en förbannad liten bok, och det är föga förvånande att den inte kunnat ges ut i Bykaus hemland. På knappt 70 sidor hinner den utforska tillräckligt många idéer och svåra frågor om ett land många av oss vet väldigt lite om för att man ska hinna önska att den vore åtminstone dubbelt så lång, och möjligen är det dess största nackdel; med tanke på hur mycket Bykau skrev borde mer av honom finnas tillgängligt. Men det här är en god, om också bitter, smakbit.

Extra kudos till översättaren Nils Håkansson för hans väldigt intressanta kommentarer om Bykau och den belarusiska litteraturens roll, förresten. Mer sånt.