”I handväskan som –
under sju krig –
innehöll födelsebevisen
för de döda, gömde min mormor
undan choklad –
från mig. Handväskan öppnades som en skrikande mun.”

Ett barn växer upp i det sovjetiska Belarus, i vintrar som flimrande teveapparater, i skolkorridorer som stinker av klorin, med de döda som ständiga skuggestalter i hörnen. Det är Valzhyna Mort, men framför allt är det ett jag som ställer sig frågan:

”Ska vi då inte
ta oss an våra döda?”

I Musik för de döda och återuppståndna reser Valzhyna Mort de döda med musik; alla bortglömda namn och liv som inte finns förevigade på några monument får finnas i hennes musik/dikter i stället. Hennes barndomsjag spelar på ett tungt och rött dragspel, den vuxna Valzhyna Mort spelar med sina ord: i upprepningar av bilderna som har präglat hennes barndom, i oden och sånger till de släktingar som fanns innan henne.

Det är en samling dikter som fångar ett samhälle som inte längre finns, lika mycket som det skildrar de människor som inte längre finns. Genom barnets ögon blir bilden av det sovjetiska Belarus obehagligt tydlig: undangömd choklad existerar sida vid sida med födelsebevis för de försvunna och döda. Det är en akt att upplysa världen och få den att minnas, att etsa in dessa liv och verkligheter i historien med hjälp av de verktyg som Mort har till sitt förfogande: sina ord.

Hon gör det väl; att läsa Musik för de döda och återuppståndna är att kliva in ett språkuniversum med sin egen logik, eller som Mort formulerar det själv i ett tudelat efterord:

”För att skriva de dikter jag vill skriva måste jag släppa taget om min vanliga röst och skriva på ett skrikets språk, gråtens, skrattets språk. Ord är bara en kompromiss.”

Ida Börjel har gjort ett fint arbete med att översätta denna diktsamling som skrivits på två originalspråk: belarusiska och engelska. Mort förklarar i ett av efterorden hur de olika språken fungerar på olika sätt för henne, som olika typer av musik, att fler språk innebär mer frihet. Även om hon där kanske i synnerhet syftar på konstnärlig frihet i benämningen att få röra sig i ett större spektrum av språkliga möjligheter, fångar detta själva essensen i diktsamlingen också: språkets makt att kunna bringa frihet, att skriva fram verkligheter som inte finns bevarade på annat sätt, att bringa fram de döda i ljuset.