Varför är det så svårt att leka tre? Jag tror att de flesta av oss bär med oss minnen på detta tema sedan barnsben. Själv var jag oftast den som hamnade emellan, tvingades välja sida när det hettade till. Gjorde jag inte det riskerade jag att vara den som hamnade utanför med motiveringen att jag var feg. Kanske är det så enkelt att det handlar om barns egocentrism här? Det är bra mycket lättare att övertala och bestämma över en person än två.

Leka tre kom ut 2005 för första gången. Jag minns att jag älskade den då. Tyckte att den på ett genialt sätt beskrev hur knepigt det kan vara att komma överens i en trio. Ifjol gavs boken ut igen på En bok för alla, och frågan är om den håller så här nitton år senare?

Det gör den. Inget nytt under solen när det gäller att leka tre. Barn använder fortfarande samma slags lömska lismer för att stänga ute varandra när de leker tre.

Det kan handla om att man ska ha en viss färg på tröjan, vara fem år, älska enhörningar eller något annat exkluderande. Detta illustreras på ett på pricken-vis av Stina Wirsén. Lina, Stina och Sara ser ut som barn gör mest. Nån har tunt, stripigt hår, en annan ser ut att vara klippt efter en potta och den tredje har ännu inte introducerats för en borste. Det förstärker autenticiteten i berättelsen.

Boken är indelad i tre korta kapitel på olika teman, bland annat klassikern dela lika. Texten levereras i pratbubblor vilket passar historien yperligt.

Jag tänker att den här boken passar väldigt bra att läsa för barn i grupp och diskutera de olika casen tillsammans. Alla kan garanterat känna igen sig. Det geniala i berättelsen är att det hela tiden skiftar vem som hamnar utanför. Det gör att det inte blir någon enskild syndabock utan att alla karaktärer får känna på att vara utanför. Dessutom finns det inga vuxna som ställer allting till rätta. Kidsen agerar helt själva.