Internationell solidaritet är ju ett väl beprövat slagord på olika vänsterdemonstrationer. Alla kan det. Men hur många lever verkligen efter det? Och framförallt: hur många använder internationell solidaritet, som den andra delen av slagordet lyder, som en ”kampenhet” för arbetarklassen?

Förmodligen är det inte så många som kan stoltsera med några vidare erfarenheter på det området. Men i dagens globala värld är det nog precis vad som skulle behövas många gånger. Om arbetare inom ett och samma företag kunde gå samman över landsgränserna så skulle företagen inte kunna konkurrera ut arbetare mot varandra hur som helst.

Och det är vad som åtminstone har börjat hända på andra sidan Atlanten. Sedan uppkomsten av det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA, så har kapitalet fått allt friare spelrum mellan de tre deltagande länderna (USA, Mexiko och Kanada). Men nu har även fackföreningarna börjat vakna för det här problemet.

I den här boken får vi (från ett USA-perspektiv) följa en mexikansk fackförenings utveckling. Fackföreningen heter FAT, Frente Autentico del Trabajo – den ”sanna arbetarfronten”, om en fri översättning tillåts mig. Den grundades 1960 som en fri, katolsk fackförening, i opposition till den mexikanska diktaturen och dess statskontrollerade fackföreningar.

Efter många svåra år till en början, där fackföreningen inte bara motarbetades av företagen utan även av regimen och dess trogna fackförening (CTM), så växte man sig allt starkare. Under 1990-talets ”globaliseringsvåg” sökte man allt mer internationella kontakter. När NAFTA uppkom var därför FAT en av de fackföreningar som var tidigt ute med att försöka skapa en arbetarallians över landgränserna.

Och det är kanske något mer än bara ord. Mellan FAT och ett par kanadensiska och USA-fackföreningar finns nu faktiskt samarbetsavtal, och man har försökt att utkämpa gemensamma bataljer mot exempelvis General Electric och Honeywell. Ojämlikheterna är fortfarande stora, men kanske kan den gamla devisen att arbetarklassen inte känner något fosterland vara på väg att besannas.

När man hör om progressiva rörelser i dagens Mexiko är det ofta enbart en enda som kommer på tal: zapatisterna, Chiapas-indianerna som gjorde väpnat uppror mot NAFTA och mot den mexikanska staten. En värdig kamp, utan tvekan, men det är verkligen uppfriskande att hitta andra som kämpar, och med andra metoder. Jag kan bara hoppas att den här boken kan inspirera många fackföreningsaktivister världen över.