Dina kläder har sannolikt producerats under mycket möda, av extremt fattiga arbetare i Syd. De bolagen som tillverkat dem har under många år exploaterat sina arbetare hårt. Arbetstiderna är långa, lönerna låga, arbetsförhållandena ofta under all kritik. Teko-sektorn är dessvärre heller inte ensam om att agera så här. Men bolagen har börjat få allt mer kritik för sin verksamhet. Det har lett till att allt fler företag har börjat anta så kallade ”uppförandekoder” i sin globala verksamhet.

De här koderna sätter upp krav på företagen för hur de ska agera (fr.a. i olika länder i Syd), exempelvis att de ska respektera fackliga rättigheter, inte anställa barnarbetare och så vidare. Företagen hoppades på så sätt framstå som goda medborgare, som tog sitt ansvar. Problemen kvarstår dock i många fall oförändrade. Uppförandekoderna har haft väldigt liten betydelse i praktiken. I den här boken skriver en lång rad författare om varför det är så, och under vilka omständigheter som sådana här ”uppförandekoder” eventuellt kan leda till förbättringar.

Det finns ett tydligt mönster att om företagen själva sätter upp uppförandekoderna, så är de i mångt och mycket en pappersprodukt utan vidare innehåll (än värre är det om ett företag antar en branschorganisations mall för uppförandekoder – de brukar vara etter värre). Målen som då sätts upp är vaga, och brukar ofta handla om teknikaliteter. Det finns få mätbara mål i företagens egna koder – än mindre mål som verkligen förändrar något. Det är först om företagen tvingas – under press från fackföreningar eller andra aktörer – att anta koder, och dessa organisationer övervakar utformningen av dem, som de kan få något konkret innehåll.

Centralt är också vem som utvärderar att koderna efterlevs. En bidragande författare till den här boken rapporterar om när han gjorde en utvärdering av efterlevnaden av såna här uppförandekoder, parallellt med ett företags egen utvärdering. Företaget (som anlitade en extern konsult för jobbet) missade gång på gång centrala fakta, man brydde sig föga om uppenbara problem som att hålla sin källor (arbetarna) anonyma – vilket självklart ledde till att de inte fick reda på särskilt mycket kritik, eftersom arbetarna var rädda att förlora jobbet om de kritiserade något.

Men det finns också artiklar i den här boken som pekar på hur koderna kan användas. Kvinnliga arbetare i olika ”sweatshops” i Latinamerika har exempelvis använt dem för att kunna ställa hårdare krav på företagsledningen. Kanske kan den här typen av kod alltså bli ett verkningsfullt medel om det finns organisationer som redan arbetar på arbetsplatserna, och som kan behöva stöd för sin verksamhet.

Uppförandekoder kan alltså ha en viss funktion att fylla. Men de kommer knappast att lösa alla problem som arbetarna i transnationella företag står inför, framförallt inte om koderna börjar ersätta bindande regler för företagen. Forskningen i den här boken visar tydligt att de ”etiska företagen” i stort är en myt, men en myt som de själva gärna odlar för att tjäna mer pengar.

Uppförandekoder är i slutändan allt bara lite text på ett papper. Det viktiga är inte att de finns, utan vad de verkligen säger i detalj – och att de verkligen efterlevs. Och det gör företagen sällan frivilligt.