Etiskt företagande har ju blivit ett allt vanligare modeord. Många av de stora (och kritiserade) bolagen har allt mer kommit att tala om sig själva som ”medborgare”, och försöker marknadsföra sig som hyvens och schyssta. Och vem vill inte hellre handla av ett schysst och civiliserat bolag, än av en barbar som inte gör annat än försöker roffa åt sig? Mycket trevligare att vara trevlig.

Den här utvecklingen innebär att vi lever i en helt ny ekonomi, menar Simon Zadek. Företagen har till slut fattat att det inte går att bära sig åt som busar. Man måste ta hänsyn till sina ”stakeholders” (intressenter), och lyssna på vad de vill. Och sätter man sig bara ned i en sansad dialog så kan den nya ekonomin, med de schyssta och hyvens företagen, visa sig leda till enorma framsteg. Zadek hyllar FN:s initiativ Global Compact som ett enormt framsteg för mänskligheten. Dagen då det skapades kommer i framtiden att framstå som ett oförglömligt historiskt datum, förutspår han.

Andra är ju inte riktigt så optimistiska på den punkten (undertecknad hör dit, bör väl sägas direkt). Snarare ser de Global Compact, och hela svängen med etiska bolag, som ett sätt för bolagen att just marknadsföra sig. Som PR. Som ett trick för att försöka lura media, och i förlängningen också allmänheten. Vilket de tyvärr allt för ofta lyckas med.

Det är tragiskt att se hur hårt Zadek själv verkar ha gått på det. Eller medvetet försöker få andra att gå på det? Exempelvis får Shell om och om igen framstå som goda snubbar i Zadeks bok. De får med många citat om hur de minsann har förbättrat sig. Men pratar man med vanliga människor, exempelvis människor i Nigeria, så ser verkligheten helt annorlunda ut. Undertecknad intervjuade själv en representant från Jordens Vänner i Nigeria förra året. Han konstaterade kallt att trots Shells glassiga marknadsföring så har inget av deras vidriga verksamhet ute på fältet förändrats.

Men det är just en av Zadeks boks stora brister; han tittar inte på verkligheten. Det finns ingenting i boken om vilka resultat som de etiska företagen verkligheten har uppnått. Det finns inga konkreta exempel på att det verkligen ger effekt. Därför finns självklart inte heller någon analys av vad det, i det enskilda fallet, är som verkligen har lett till förändringen (är det att företaget vill vara etiskt? är det påtryckningar från folkrörelser, konsumenter och andra? är det lagkrav från staten etc etc etc?). Kanske beror det på att det inte finns några resultat att visa upp? Eller kanske för att Zadek är så insyltad själv i det att det är tryggare att inte veta…

En annan stor brist är frågan om vilka områden (om några) som ”corporate citizenship” kan ha någon effekt på. Och att det saknas är kanske inte heller så konstigt, med tanke på att en konkret problembeskrivning saknas över huvud taget. Zadek talar om att många företag är eller uppfattas som problematiska, men han beskriver aldrig vad han uppfattar som problem i deras verksamhet. Och gör man inte det, är det ju självklart enkelt att säga att ”corporate citizenship” kan vara lösning – det finns väl alltid något område där det kan spela en viss roll. Men det är stor skillnad på om man vill lösa sånt som att företaget inte lyssnar på vad konsumenterna verkligen efterfrågar, eller om man är ute efter en lösning på problemet med en hierarkisk och exploaterande företagsstruktur med en liten elit som skor sig på de arbetandes bekostnad…

I sin helhet, en massa fina ord och olika modeller – men försvinnande lite mer än det. Det enda försonande draget hos den här boken är att Zadek åtminstone (till skillnad från somliga andra böcker i genren) försöker göra en del av invändningarna och kritiken mot ”corporate citizenship” rättvisa (även om jag tycker att han misslyckas så försöker han åtminstone).