Företagen lägger ned sin verksamhet och flyttar utomlands. Ericsson flyttar sin produktion från Norrköping och andra orter och flyttar till låglöneländer i Sydostasien och Latinamerika. Lear lägger ned i Bengtsfors och flyttar till Portugal. Och allt färre bolag etablerar sig med produktion här i Sverige. Istället har en ökad världshandel – ökad import – kommit att ersätta mycket av det som vi inte längre tillverkar inom landet. Med ett ord; ekonomin globaliseras.

Risken är stor att det här kommer leda till ett race mot botten. Ett race där företagen kan spela på konkurrensen mellan arbetare i olika länder, för att pressa sina priser och öka vinsterna. För arbetare världen över kan det dock vara katastrofalt – en situation där misär istället för välstånd globaliseras.

Fackföreningarna har inte alltid varit så snabba i att reagera på detta. Ännu bedrivs den uteslutande verksamheten på ett nationellt plan, med förhandlingar gentemot koncerner endast inom det egna landet. Arbetarklassens internationalism har i stor utsträckning förblivit en dröm. På sina håll har fackföreningarna rent av varit reaktionära, och stöttat en inskränkt nationalism på andra arbetares bekostnad.

Men det behöver ju förstås inte vara så, och somliga fackföreningar har börjat agera annorlunda. Internationella yrkesfederationer har börjat teckna kollektivavtal med internationella koncerner. Och internationellt solidaritetsarbete har börjat bli allt mer praktiskt. Än återstår mycket att göra, men en globalisering även av fackets verksamhet verkar oundviklig.

I den här boken diskuterar professorn Ronaldo Munck strategier för hur facket tidigare har, och i framtiden skulle kunna, agera. För att göra det gör Munck en mycket bra historisk tillbakablick över hur produktionsförhållandena har utvecklats under de senaste omkring 100 åren – både i Nord och Syd. Utifrån det drar han sedan ut konsekvenserna, in i framtiden. Det är en mycket läs- och tänkvärd bok för alla som är intresserade av globala frågor.