Ett förhållande utan löften, lätt att bryta upp ifrån. En relation utan förpliktelser. Så kanske man kan karaktärisera den "flytande kärleken" – "liquid love", i Zygmunt Baumanns tolkning. Detta är kännetecknande för den moderna människan.

Men att man står fri från bindande förhållanden gör också att man får det allt svårare som individ att relatera till andra. Vilka fasta punkter finns det egentligen kvar i tillvaron? Friheten att lätt lämna någon för ju också med sig nackdelen att man själv lätt kan bli övergiven.

En paradoxal situation således; å ena sidan viljan att stå fri och självständig. Å andra sidan möjligheten att kunna lita på någon i vått och torrt.

Som bäddat för en schizofren samhällssyn. Som bäddat för osäkerhet. Och därmed en hel cirkus med rådgivare – tidningar och tidskrifter, analytiker och äktenskapsrådgivare, som alla står i kö för att få komma med goda råd för hur man ska få ett förhållande att fungera. Eller hur man lättast avslutar det.

Som bäddat också för rädsla. Hur gör man då för att älska sin nästa? Är det över huvud taget möjligt? Kan ett samhälle existera om det består av individualister, eller kommer gemenskapen att brytas ned?

Om allt detta handlar Zygmunt Baumanns senaste bok. För den som är intresserad av vetenskapligt belagda teorier är det här helt fel. Sociologen Baumann har nu istället snarast begett sig in på filosofins område. Eller kanske essäernas? För boken är uppbyggd i fyra längre kapitel, som vart och ett består av en rad korta små stycken/essäer på olika teman kretsande kring det Baumann kallar "liquid love".

Boken bör väl därför inte heller läsas som ett vetenskapligt verk, utan som en tankeväckare. Och som sådan är det en mycket intressant och viktig bok. Baumann analyserar och diagnosticerar, men stannar där. Här föreskrivs inga enkla svar. Istället överlåter han åt oss som läsare att komma med lösningar på problemen.