När jag var i tjugoårsåldern gick jag ofta på teater, helst på Dramatens små scener men även på Stadsteatern. Där fanns foldrar om en pjäs som regisserats av Suzanne Osten, ett flera timmar långt verk som flirtade med verkligheten på något märkligt sätt. Besvärliga människor. Jag köpte en rejält subventionerad ungdomsbiljett och satt uppslukad av det som utspelade sig framför och runt omkring mig. Efteråt vacklade jag därifrån smått euforisk. Den totala närvaron, att jag helt kunnat lämna mig själv och i stället förflyttats någon annanstans. Jag gick dit igen och igen och det hade blivit ännu fler gånger om jag haft möjlighet och det förblir en av mitt livs största teaterupplevelser. När jag hör eller läser namnet Suzanne Osten är det alltid dit mina tankar går, till de där kvällarna på Unga Klara.

Välkommen till min värld, säger hon, kvinnan på omslagsbilden. Välkommen in men på mina villkor. Det bjärt gröna med rosa detaljer, en synlighet inte alla skulle trivas med – och kanske inte heller hon, om det inte vore för att också det är en roll (kanske).

För även om man kanske främst i barndomsskildringen och dagboksanteckningarna kommer nära Suzanne Osten är det med många distanserande lager, med benämningar som autofiktion och förbehållet:

Bara tanken på en 77 år lång livshistoria som en enda sann berättelse är en omöjlig uppgift för en dramatiker.

Undertiteln ”en självbiografi i tre akter” är inte bara en liten anspelning på den teater som genomsyrat hennes liv utan mycket mer än så. Här finns det en prolog och sedan tre akter – kapitel – betitlade Frihet, Jämlikhet och Broderskap. Här finns rollgallerier och replikskiften, scenanvisningar och kommentarer från andra håll. En livets teater som gör allt till föreställning och förställning för att på så sätt säga något annat, något mer än en ordinär biografi.

På samma sätt är det grafiskt egensinnigt och expansivt. Fetstil och versaler, vita textavsnitt mot skarpt cerise botten, tidslinjer och bilder, bilder, bilder.

Här presenteras andra människor ofta bara med pronomen, yrkestitlar eller epitet, vilket även om det kan vara lätt att förstå vem det är som avses samtidigt skapar en lätt förvirring. Skeendet får en större allmängiltighet samtidigt som skildringen framstår som än mer subjektiv då den andra inte ens har ett namn.

Jaget är oftast hon, formuleringarna både prövande och drastiska. Lek och blodigt allvar dansar tango över sidorna. Barndomen som är en dröm, en saga med hjältemod och mystik men också hjärtskärande brist och fara när moderns psykiska sjukdom tar över, upplevelser hon sedan skapat såväl pjäser som filmer utifrån, verk som skapat debatt och kanske räddat liv.

Skapa debatt och rädda liv – ja, det är där hon rört sig, på gränsen till vad man kan göra teater om, får göra teater om. Privata och konstnärliga revolutioner (friheten, jämlikheten och broderskapet, märk väl, inte någon förändring till systerskapet, trots starka feministiska ställningstaganden).

De blixtrar förbi, föreställningarna, turnéerna, teatrarna, skådespelarna, kollegorna. Ett kalejdoskop som visar ett teaterliv. Korta, korta nedslag och så längre, när det bränt till eller blivit för mycket.

Men ilskan blandas också med trötthet. De professionella motgångarna som kröns av förlusten av en teater, ett livsverk, något hon skrivit om tidigare. De personliga – svek och våld i de närmaste av relationer. Och ändå reser hon sig som en Fågel Fenix ur askan, igen och igen.

Det är en självbiografi som ingen annan, en hisnande resa genom ett liv som i sig är teaterhistoria.