Lite som i Cluedo så begås ett mord i biblioteket med ett handeldvapen, men lite otippat av barnflickan Cecily Kohler år 1963. Hon döms och fänglas och släpps fri när nya uppgifter framkommer och fallet tas upp igen sisådär 30 år senare.

Andrew Dalziel är chef för kriminalpolisen i Mid-Yorkshire och var även med för 30 år sedan på Mickledore Hall när Kohler arresterades som misstänkt för mordet på Pamela Westropp. Han är också en kolestorolstinn, gapig och föga subtil man i sina bästa år som är övertygad om att de tog rätt mördare 1963.

Dalziel börjar med hjälp av sin kollega Peter Pascoe att nysta i trådar kring det gamla fallet och de får allt fler anledningar att tro att fallet inte var så enkelt som det framstod initialt.

På sin väg mot sanningen lyckas Dalziel med konststycket att sätta dit en konstsmugglare på väg till USA, att reta gallfeber på den kommissarie som tillsatts för att utreda den 30 år gamla utredningen samt få sin prydlige kollega Pascoe att använda minst sagt oortodoxa metoder.

Dalziel är en underbar bekantskap. Han är burdus, fräck och smidig som en elefant i en porslinsbutik. Men han är också klipsk, snabb som en kobra och har goda avsikter. Tillsammans med den präktige Pascoe skapas ett radarpar som man bara inte kan låta bli att gilla.

Hill varvar historiska återblickar med högt tempo i nutid. Persongalleriet är minst sagt färgstarkt och spänner mellan lyhörda småbarnsföräldrar och, tja, Dalziel. Intrigen vävs sakta men säkert ihop till en fullständighet och även om upplösningen inte är direkt chockerande så är den tillfredsställande.

Framför allt så är det här en rolig deckare. Det är väldigt sällan jag skrattar högt för mig själv när jag läser deckare, men det gjorde jag på ett antal ställen under läsningens gång. Dalziel är helt enkelt en ljuvlig och rolig huvudperson. En rekommenderad bekantskap helt enkelt.