Det är något visst med engelsk fotografi. Den har en alldeles egen ton som man kan känna igen. Eller är det det engelska samhällslivet vi känner igen?

Jag kände inte till Kent Grant, när jag fick den här boken i min hand. I denna, hans andra bok, visar han bilder tagna i Liverpool och Birkenhead. Han har fotograferat där mellan 1986 och 2010.

Så här kommenterar han själv sina bilder:

This book is about the quiet hours and days, relationships that ebb and flow, flourish or fail, and what we do – and sometimes, about all we can do.

Den handlar om enkelt folk, fattiga människor, för vilka semester innebär att ligga på hemmastranden eller gå på loppmarknaden och sluta dagen på den lokala puben.

Lite förvånad konstaterar jag att en företeelse som jag trodde hörde Latinamerika eller Asien eller Afrika till förekommer i Birkenhead. Att hänga runt på soptippen och leta efter saker av värde. Eller att söka efter säljbara metaller på rivningstomter. Och de människor som jobbar med detta, verkar inte vara uteliggare eller pundare, bara vanligt folk som vill tjäna några extra pund.

Som så ofta så vill jag veta mer. Om platserna och människorna. Men kanske jag har fel. Kanske bildernas styrka ligger i att vi får gissa oss fram, pussla med de fragment av vardagen som fotografen visar upp. För det är starka och intressanta bilder. Men samtidigt alldagliga. Livet blev inte som man tänkt sig, men om man ändå får vara med sina vänner så är det uthärdligt. Det vilar tvärs igenom hela boken någon slags väntan, på att allt skall bli bättre. Kanske inte i denna generation. Men kanske i nästa. Man värnar om barnen och hoppas att livet skall se annorlunda ut för dem.

Det känns på något sätt trösterikt i dessa tider då det experimenteras vilt med fotobokens uttryck, att det finns plats för den här sortens traditionella iakttagelser av vanligt folks liv.

När det dessutom är gjort med en stor skicklighet i uttrycket och med medkänsla så blir resultatet en bok som man blir lite varm i hjärtat av att läsa, trots att livsbetingelserna som skildras ibland är usla. Och en hel del hopp finns det i den omsorg som människorna på bilderna visar varandra.