Recension

: Chavs
Chavs: Föraktet för arbetarklassen Owen Jones
2017
Ordfront
7/10

Föraktet för de som blev kvar

Utgiven 2017
ISBN 9789170378584
Sidor 313
Orginaltitel Chavs: The Demonization of the Working Class
Översättare Joachim Retzloff
Först utgiven 2011

Om författaren

Owen Jones (född 1984) är brittisk debattör och författare och skriver bland annat för The Guardian och New Statesman. Inför partiledarvalet i Labour 2015 kampanjade han för vänsteralternativet Jeremy Corbyn. Jones har skrivit böckerna Chavs. The Demonization of the Working Class (2011, på svenska 2017) och Etablissemanget – och hur de kommer undan med allt (2014, på svenska 2015).

Sök efter boken

Chavs eller chavar är i vid mening engelsk vithyad underklass. Det är människor som enligt schablonbilden ”brukar bo i England men stavar det ’Engerland’. De har svårt att uttrycka sig och har svårt att skriva och stava. De älskar sina pitbullar och sina knivar /… / De tenderar att föröka sig i femtonårsåldern och tillbringar det mesta av sitt liv med att proppa i sig ’gräs’ … ”

Den som står för den beskrivningen är en vd för ett känt företag som lockar medelklassen till självförsvarskurser med ogenerad chavbashing.

Det här är bara ett ganska modest exempel på hur accepterat det är hos den bildade och förment vidsynta medelklassen – och även överklassen – att svartmåla den här gruppen samtidigt som det vore socialt oacceptabelt att visa sin sexism, rasism eller homofobi gentemot andra grupper.

Rätt snart under läsningen av Owen Jones Chavs tänker jag att den här texten mottas förmodligen väldigt olika beroende på vilken politisk ståndpunkt man själv intar, och djupare sett även på vilken filosofisk syn man har på människan.

Finns lösningarna på mänskliga problem hos individen eller hos kollektivet? Jones menar tveklöst att svaret finns hos kollektivet.

Hans tes kan sammanfattas som följer. De stora industrinedläggningarna på 70-talet skyndades avsiktligt på av konservativa regeringar (och senare även av ”new Labour”) som startade ett krig mot arbetarklassen genom att dela upp människor i de förtjänstfulla som strävade uppåt mot medelklass och de föraktfulla som i brist på arbete blev kvar och sjönk ned i ett slags morän av utanförskap och arbetslöshet.

Lägg därtill att bostadspolitiken som förts sedan dess har lett till att de flesta billiga och subventionerade hyresrätter försvunnit och att många människor har skuldsatt sig över öronen för att kunna ”äga” sina bostäder.

Den höga kriminalitet som grasserar i de ödelagda före detta industristäderna och förorterna som blivit följden av regeringarnas klasskrig är en social oundviklighet på grund av den omfördelning av allmänna resurser från de behövande till de besuttna som skett.

Den berättigade stolthet som har funnits inom arbetarklassen över att utföra sitt jobb väl är inte längre ens möjlig eftersom det inte finns några jobb att vara stolt över. Bilden fullbordas av att finanssektorn kastat samhället i kris genom sina vidlyftiga spekulationer och därmed skapat ännu större klyftor än man trodde var möjligt.

Enligt Jones anser de besuttna – i vid mening – att de fattiga har sig själv att skylla och är värda att föraktas.

I stort sett är det förmodligen en ganska riktig analys. Min huvudinvändning är att jag inte riktigt förstår vad som skulle ha kunnat rädda den arbetsintensiva och tunga industrin kvar i västeuropa. En strukturomvandling var förmodligen förr eller senare nödvändig. Det intressanta är hur denna omvandling sker och vilket pris enskilda människor och samhället som sådant tvingas betala. Jones konstaterar bara att Thatcher initierat ett klasskrig men talar inte så mycket om vad som kunde ha gjorts istället.

När det gäller kriminaliteten verkar han mena att den är ett ofrånkomligt resultat av den krossade framtidstron i samhällen där så många är arbetslösa. Samtidigt påpekar han mycket riktigt att det inte är representativt för underklassen att vara kriminell – det är förstås bara en bråkdel av alla fattiga människor som är kriminella. Det här är en logisk motsägelse som Jones inte tycks inse.

Jag kan inte avhålla mig från tanken att Jones från sin medelklasshorisont ser de kriminella först och främst som offer för klasspolitiken. Men de vanliga människor som bor i så kallade utanförskapsområden hyser knappast några sådana romantiska föreställningar. Som Jones dock påpekar så är det enligt undersökningar betydligt större andel av arbetarklassen än medelklassen som vill ha hårdare straff för kriminella.

Med det sagt som invändning tycker jag ändå att det här är en nödvändig och engagerad bok. Det engelska privilegiesamhället kan inte rakt av översättas till svenska förhållanden men det är inte svårt att se stora likheter här. Inte minst vad gäller det som enligt undertiteln är bokens tema: föraktet för arbetarklassen.

Det vore trevligt att kunna avfärda hatet mot chavar som en perifer psykos som är begränsad till skräniga kolumnister på högerkanten. Men det finns en typ av hat mot chavar som har blivit en ”liberal dubbelmoral”. Bigotta liberaler rättfärdigar sina fördomar mot en grupp med dess påstådda fördomsfullhet. Rasifieringen av människor i arbetarklassen som ”vita” har förvissat somliga om att de kan hata chavar och ändå förbli progressivt orienterade. De rättfärdigar sitt hat mot vita i arbetarklassen med deras förmenta rasism och oförmåga att anpassa sig till ett mångkulturellt samhälle.

När vänstern dessutom har lämnat klassanalysen bakom sig och istället koncentrerar sig på att hävda rättigheter baserade på sexualitet, kön och etnicitet (vilket inte behöver vara fel att också göra betonar författaren) har de lämnat fältet fritt för den yttre högern att exploatera den traditionella arbetarklassens brist på representation. Det är i alla fall vad Jones hävdar. Men även om hans beskrivning gäller Storbritannien så känns den allt för väl igen även från en svensk horisont.

Tomas Eklund

Publicerad: 2017-10-10 00:00 / Uppdaterad: 2017-10-08 21:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7104

2 kommentarer

”proppa i sig ´gräs’”, det inger inte enormt förtroende för översättningen. För de käkar väl inte trädgårdgräs, precis ..?

Men Tomas, jag förstår inte riktigt ditt argument kring kriminalitet. Exempelvis analysen att den stora förekomsten av ätstörningar åtminstone delvis har att göra med galna skönhetsideal blir väl inte ogiltig bara för att inte precis varenda människa har ätstörningar?

Ella Andrén Redaktionen 2017-10-10 15:47
 

Hej, ”gräs” är väl i och för sig en vanlig svensk benämning på marijuana? Fast normalt sett proppar man inte i sig det, det har du rätt i. Jag kanske var lite otydlig kring kriminaliteten. Det är väl så att en individ varken är predestinerad av de sociala omständigheterna i sitt bostadsområde till att begå brott eller att det är ett helt neutralt fritt val (gängtryck, empatistörningar, bristande impulskontroll med mera spelar förstås in). Jag tolkar det som att Jones överdriver betydelsen av det förra och att han gör det utan någon stödjande argumentation.

Tomas Oregistrerad 2017-10-11 09:17
 

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?