”Etablissemanget”. Visst har det något av konspirationsteori över sig? ”De som bestämmer”, eller kanske snarare: ”de som egentligen bestämmer”.

För officiellt är det ju vi. Vi, folket, som det heter. Vi, som på demokratisk väg röstar fram våra representanter, men kanske ibland har en känsla av att makten ändå ligger någon annanstans? Att det finns något dolt, något bakom alla fina ord om allas lika värde och bestämmande?

I Sverige används ”etablissemanget” förmodligen mest av högerpopulistiska krafter och konspirationsteoretiker på nätet. Då avser begreppet normalt de där statsfeministiska kulturkoftemarxisterna, PK-maffian och vad de (vi?) nu brukar kallas.

Den brittiske debattören Owen Jones använder ”etablissemanget” med ett lite mer klassiskt vänstertonfall. Etablissemanget är politiker, media och näringslivstoppar som socialt, ekonomiskt och ideologiskt närmast smällt samman. Det handlar om den kraftiga och förvånansvärt snabba ideologiska omsvängning som ledde till Margaret Thatchers framgångar på 1970-talet och så småningom till Tony Blairs omstöpning av det gamla arbetarpartiet till New Labour.

Snarare än någon dold konspiration är processen med andra ord förvånansvärt öppen, och snarare än en filmskurksaktig konspiration handlar det om människor som ser om sina egna och sina vänners intressen, ger varandra jobb och andra möjligheter och inte minst bekräftar varandras världsbilder. Jag blir närmast fascinerad av hur öppet alltsammans tycks ske. Politiker kliver rakt över från att föreställa reglera exempelvis finansmarknaden till att bli välbetalda konsulter för samma sektor, från att privatisera vården till att tjäna pengar på samma privatiserade vård. Topparna inom politik, media och näringsliv åker till och med på semestrar tillsammans, och är gudföräldrar åt varandras barn.

Och jag tänker: men fullt så här illa är det väl ändå inte i Sverige? Visst går det att känna ingen de större tendenserna – utan problem – men allt detta sker väl ändå inte fullt så skamlöst här? Våra medier är långt ifrån så öppet lögnaktiga och politiserade som den ökända brittiska mediesfären. Jag skulle önska mig ett extra för- eller efterord av någon insatt svensk debattör, som kunde leda mig i den jämförelsen. Är det kanske bara en tidsfråga innan vi står precis här?

Det är en lättläst och stundtals till och med roande skildring Owen Jones skrivit om den brittiska politiken. Ibland blir beläggen kanske väl anekdotiska, men det är också en avvägning att göra gestaltningen av ett komplext politiskt skeende begripligt och konkret. En styrka är inte minst att han beskriver den ideologiska skriftningens konsekvenser för vanliga britter, hur makthavarnas människosyn tar sig uttryck bland annat i hur de behandlas av polis och sociala myndigheter och hur de framställs i hårdvinklade medier – hur de små skälls för bidragsberoende parasiter, medan de stora aktörerna kan fylla sina bankkonton på skattebetalarnas bekostnad och samtidigt hyllas som samhällets stöttepelare.