En dag har stormen redan dragit förbi är en titel som i sig fungerar som en kort dikt. Den beskriver tillståndet efter tumultet när det är försent att handla, eller känslan av att inte ens ha hunnit uppleva det som hänt.

I Oscar Nilsson Tornborgs tredje diktsamling ryms betraktelser av människor, landskap och minnen från en barndom. Han placerar sig i den poetskara som använder sig av en berättande stil, med realistiska och konkreta bilder.

Dödsgräset kittlade mellan
tårna när vi sprang

barfota. På den tiden
fanns inga citationstecken.

Ibland blir dikterna väl ingående, som när de prompt måste berätta att den pocketbok som ligger och blir blöt på altanen (i sig en lyckad bild) är Stephen Frys Lögnaren. Samtidigt kan Nilsson Tornborg i samma dikt arbeta fint med att haka upp sig på och upprepa ord, som får olika betydelser och skapar rytm.

TV:n flimrar
i barnets ögon.

/…/

Barnets ögon flimrar
i snön.

Flimret är inte en död
men det finns en död

som flimrar.
Mor och far sitter i soffan

och flimrar.

Nilsson Tornborg är bra på att skapa en genomgående vemodig stämning. Samtidigt är det få delar som verkligen grabbar tag i mig och stannar kvar. Mycket är fint och fungerar poetiskt, men som helhet blir samlingen tyvärr lite tam. Allt är mer nostalgiskt än drabbande. Jag önskar att diktjaget hade varit tydligare, haft mer att säga. ”Jag har en vind inom mig. / Den viner och är full av bråte.”, påstår jaget men vad allt det där bråtet består av och gör utforskas aldrig. Snarare är det dessa rader som formar min bild av den person som beskrivs:

Tidigt förstod jag
att jag var helt normal.

Att inget med mig
var avvikande.

/…/

Ansiktet på skolfotografiet,
i mitten där, förfärande

tydligt.

Jag hajar till över raderna och tycker att de i sin enkelhet tillhör samlingens mest talande och skrämmande. Alla dessa ”normala” ansikten på skolfotografiet som ju såklart döljer något mer. Jag hade önskat att resten av texten grävde mer i den normaliteten.

En del dikter känns också väl slappa i sitt utförande och syfte. Som den om ”tiggarna” som innebär ”ett misslyckande / och en skam som just jag / förtjänade att bära”. Ett ämne som ärligt talat känns inkastat enbart för att visa på en medvetenhet om problematiken. För så mycket mer gör inte dikten. Viljan verkar finnas där, men en diskussion om Västvärldens skuld kräver mer skärpa, och där räcker Nilsson Tornborgs poesi tyvärr inte fram.

Synd, för här finns ingångar till något intressant. I inledningsdikten vet jaget ”vad som måste göras / men beskär hellre rosenbuskarna – / för man vet aldrig, en dag / har stormen redan dragit förbi / och klädlinorna ligger kringströdda / bland grenar tegelpannor / underkläder.” Vet vad som måste göras, men sköter istället sitt. Tänker tillbaka på det som varit. Är nöjd med livet och hör därför inte de tilltagande vindarna.