Det är något särskilt med berättelser som ständigt återkommer i nya versioner. Den första version av Teaterbåten jag såg var musikalfilmen från 1951. Där spelar Kathryn Grayson och Howard Keel kärleksparet Magnolia och Gaylord Ravenal och Ava Gardner Julie i överjordisk ljuv Technicolor, med gammaldags übersopranig sopran och ett förlåtande romantiskt skimmer över vad som egentligen är en ganska brutal historia om rasism, segregation och spelmissbruk.

Scenversionen av musikalen har en del mörkare stråk som plockats bort i denna filmvariant och inte oväntat är originalberättelsen, Edna Ferbers roman från 1926, betydligt mindre pastellfärgad ändå. Den är vassare, på ett skarpögt, torrt och charmerande sätt, inte helt olikt en annan författare som rörde sig på floderna under den tid romanen utspelar sig, Mark Twain.

Romanen växlar mellan olika tidsplan och börjar med Kim Ravenals födelse mitt på Mississippi mellan staterna Kentucky, Illinois och Missouri (därav namnet K-I-M). Därifrån berättas om människorna ombord på Bomullsblommans Flytande Palatsteater, en teaterbåt som decennierna kring sekelskiftet 1900 reser runt och spelar melodramatiska pjäser för det inte alltför bildade folket längs floden.

På Bomullsblomman råder kapten Andy Hawks och inte minst hans barska hustru Parthenia. Där växer deras dotter Magnolia upp – i bokform mer egensinnig än ljuv, och onekligen vagt besläktad med Margaret Mitchells sturska Scarlett O’Hara – blir trots moderns hårdnackade motstånd primadonna och förälskar sig i den charmerande odågan och oförbätterlige (för ”bätterlige”, se filmversionen igen) spelaren Gaylord Ravenal. Tillvaron med Ravenal blir en bergochdalbana av storstilat slösande varvat med misär. Den lilla familjen lämnar teaterbåten för spelhålor, sus och dus i Chicago. Tidsfärgerna är verkligen suggestiva – bara inte så fullständigt Technicolor som i filmen.

Inte minst de grymma raslagarna gör Ferbers skildring till en drabbande historisk roman. Julie och hennes man tvingas brådstörtat lämna båten sedan det avslöjats att hon har ”en droppe negerblod” i ådrorna och vare sig får gifta sig eller stå på scen tillsammans med vita. Liksom musikalens kanske mest kända sång skildrar Teaterbåten också de svartas och fattigas liv längs flodens stränder – även om musikalens textrader lite ironiskt fluffats upp från ”niggers all work on de Mississippi” till ”darkies all work” till ”colored folks work” till ”here we all work”.

Slutligen ger också landskapsskildringen Teaterbåten smak av stor amerikansk roman. Inte minst floden själv hör till de verkliga karaktärerna, sävlig och dyig eller rasande vild över alla breddar, på en gång livsfarlig och livsviktig, men redan i färd med att konkurreras ut som transportväg av järnvägen. Den stora, gulaktiga gamla livsådern bildar mäktig relief åt de människoliv som passerar, så jo, nog kunde han berätta historier, den där gamla floden.