Varför Forum översätter och ger ut en vampyrroman från 1982 av sf- och fantasy-författaren George RR Martin är inte så svårt att förstå. Orsaken stavas förstås Game of Thrones, tidernas kanske mest framgångsrika TV-serie. Martin är som bekant mannen bakom A Song of Ice and Fire, bokserien som tjänar som förlaga till serien, och är förmodligen tillräckligt känd för att nå en målgrupp utöver de mer renodlade fantasyälskarna.

I Feberdröm befinner vi oss dock långt ifrån Westeros (inte så konstigt, den kontinenten var väl knappast uppfunnen 1982). Närmare bestämt på Mississippifloden och året är 1857. Abner Marsch, en man vars fysionomi påminner starkt om Martins, är redare för ett ångbåtsbolag och har haft rejäl otur när han fått större delen av sin flotta förstörd under en sällsynt sträng vinter.

Trots viss tvekan slår Marsch till när den mystiske främlingen Joshua York dyker upp och föreslår att de ska bygga den största och snabbaste flodångaren som befarit Mississippi-floden, en praktfull båt som får namnet Feberdröm. Det följer dock med vissa underliga förbehåll med kompanjonskapet. Till exempel sover York på dagen och vill inte störas. Han är desto piggare på natten.

Ja, ni hör ju vartåt det barkar. York och de likasinnade vänner han samlar runt sig visar sig snabbt vara en variant av vampyrer som på en del sätt skiljer sig från traditionen och på andra sätt följer den väl. Glöm speglar och vitlök, men ta gärna med en påle, om man säger så.

Det visar sig att York är en jämförelsevis god vampyr som högaktar kompanjonskapet med Marsch. I träsken runt New Orleans finns det dock en betydligt mer ondskefull vampyr vid namn Julian som också har sitt eget entourage och sina egna planer. Upplagt för tvekamp mellan vampyrerna och för Abner gäller det att behålla sin älskade Feberdröm utan att hamna i kläm och få sitt blod utsuget.

Feberdröm är med andra ord som en blandning av Mark Twain och Bram Stoker. Vi får exotiska miljöer, den fuktiga och febertunga Mississippi, det depraverade New Orleans, välbeställda herrar som dinerar och smörjer kråset nätterna igenom, slavar som svettas och sliter vid ångmaskinerna, fala damer som suger blod … ja, hela baletten. Det är inte utan att jag känner mig förflyttad till en barndom när jag slukade Twain, Jules Verne, Alexandre Dumas och andra äventyrsförfattare.

Däremot finns det inte så mycket att säga när det gäller det estetiska. Det är en flyhänt äventyrsberättelse; handlingen kommer alltid i första hand, karaktärs- och miljöbeskrivningar i andra hand och karaktärsutveckling sker knappt alls. Det finns egentligen bara ett viktigt kriterium att bedöma den här typen av berättelse efter och det är om den är spännande eller inte.

Och på den punkten kan jag lugna alla som undrar. Ja. Det är en riktig sidvändare. Det är lite som i den där kända tv-serien. Har du väl kommit in i den fångas du av berättelsen och följer den till dess slut.

Det gråa runt pupillerna verkade levande, rörde sig likt dimslöjor över vattnet en mörk natt då stränderna och ljusen försvinner och det enda som existerar i hela världen är båten och floden. I slöjorna fick han hastiga glimtar av syner som sedan försvann. Ut ur dimman kikade en kylig intelligens, men där fanns också en mörk och skräckinjagande best, fastkedjad, ilsken och rasande, liksom ensamhet och grym passion. Allt det rymdes i Yorks blick.

Men främst lyste ögonen av styrka, av en fasansfull kraft lika obönhörlig och obarmhärtig som isen som hade krossat Marshs drömmar.