Jag upptäckte Anne Rice i tonåren, råkade köpa ett ex av En vampyrs bekännelser på bokmässan i Göteborg för att det var billigt och jag ville veta what the fuss was about. Ganska snart var jag helt inne i boken, sträckläste den och de andra då utkomna i serien. Sedan dess har Anne Rice varit en sporadisk, men ändå stadig följeslagare. Jag har läst alla böckerna i vampyrserien, de flesta i serien om Mayfair- häxorna samt ett gäng andra. Kvaliteten skiftar, men känslan består. Att stiga in i Anne Rice-världen är som att stiga in i en saga. Alla är vackra och intelligenta, de är rika och klär sig vackert och talar vackert på alla upptänkliga språk.

Intrigen i Interview With the Vampire är enkel. En journalist får en natt i New Orleans höra den blodiga historien om Louis och Lestat, berättad av den förre. Louis är berättaren, men Lestat är absolut huvudpersonen, denna märklige, magiske sjuttonhundratalsvampyr som förför både dödliga och odödliga med sin blandning av grymhet och pojkaktig charm. Historien i sig är emellertid inte lika enkel. Det antyds uråldriga hemligheter och regler och kärlekshistorien mellan Lestat och Lois, mellan far och son, mellan älskande, mellan vänner, mellan läromästare och elev är komplicerad och fylld av skräck men ändå så vacker.

Alla vampyrer i den magiska värld som skapats av Rice är vackra; skönhet är ett krav för medlemskap. Bara vackra vampyrer får göras eftersom detta är den ultimata förolämpningen mot Gud. Man får enligt de uråldriga reglerna bara skapa vuxna vampyrer, och när Lestat av nyfikenhet och kärlek till Louis skapar barnvampyren Claudia är det inledningen på hans livslånga trots mot de regler som skapats för att skydda vampyrsläktet.

Lestat är en anarkist, en gammal själ ständigt i trotsåldern. Louis är en gentleman, en mjuk och vänlig själ som avskyr att behöva döda människor. Samspelet mellan de båda är det kitt och den glöd som håller intresset uppe. För, ärligt talat, särskilt märkvärdig är inte den här boken.

Den är bestselleraktig, spännande men inte alltför komplicerad. Den här boken startade Rices karriär och skulle göra henne till världens okrönta gothdrottning. Nu är hennes kära vampyrer en mångmiljonindustri, med guidade turer till ”Lestats favoritställen” i New Orleans, filmer, skivor, fanzines, websajter, Anne Rice -sällskap osv.

De senare böckerna når heller aldrig upp till magin i Interview With the Vampire Många av dem är producerade, inte författade, och rätt så insnöade på kristen mystik och relationen mellan himmel och helvete. Lestat får i en bok (Memnoch the Devil) besöka båda dessa exotiska resmål och träffa dess respektive härskare, något som gör honom både sinnessjuk och religiös, och efter det är det alldeles för mycket babbel om andlighet och för lite bögsex och blodorgier.

Men Anne Rice har en förmåga att dra till sig läsaren och det är omöjligt att inte dras in i hennes magiska värld med häxor, vampyrer och de mystiska Taltos. Jag väntar alltid på nästa bok, fastän jag borde veta bättre. Jag läser dem feberaktigt och koncentrerat. Jag blev smittad av vampyrfebern den där gången på bokmässan och jag tror att den sjukdomen inte har något botemedel.