”Är det inte lite konstigt att vi ser en musikal om en terrorist just idag?” Det är paus, och jag står och tittar på den enorma ljuskronan som just kraschlandat på scenen.

Dagen innan, fredagen den 7:e april, har jag kommit till staden nästan exakt samtidigt som någon kört in en lastbil i folkmassan bara några hundra meter därifrån. Utanför centralen ser jag utryckningsfordon som passerar och några som tittar på dem och säger ”Vad är det som händer?” och jag tänker att det är konstigt. Stockholmare brukar väl inte reagera på utryckningsfordon?

Jag hinner ändå gå de få meterna till mitt hotell, checka in och slå på datorn innan jag får reda på vad som har hänt. Jag är märkligt förskonad från kaoset jag ser på teve hela kvällen, fast jag är så nära. Inget värre händer mig än att jag inte kommer någonstans, inte får se föreställningen jag skulle sett och får leva på vad hotellbaren har att erbjuda. Mitt rum är som en liten bunker utan fönster. Uppe i baren sitter folk i en halvcirkel runt nyhetssändningarna. Det ser konstigt ut. Mer som ett scoutmöte än en hotellbar.

Några timmar senare har staden ändrat skepnad igen. Nu är det istället viktigt att allting fortsätter som vanligt och teatrarna håller öppet. Det känns märkligt godtyckligt, men vädret är fint och det är underbart att över huvud taget komma utanför dörren igen. Den är den här eftermiddagen jag ser Fantomen på operan, som på en gång faktiskt handlar om en man som känner sig sviken av världen och agerar ut det genom mord, sabotage, kidnappning och utpressning, och nog är mitt allra käraste Stockholmsminne.

Jag var tio första gången jag såg den, med mamma och mormor på Oscarsteatern, förra och första gången Andrew Lloyd Webbers succémusikal spelades i Sverige. Den fångade mig mer än jag tror någon annan kulturupplevelse har gjort, och färgade mig, kanske. På gott och ont.

Jag hade egentligen inte ens tänkt se om den, alltför rädd att solka den där enorma första upplevelsen. Tänk om den bara är pinsamt melodramatisk? Den ligger ju onekligen farligt nära den gränsen. Så ser jag ett litet stycke av dekoren – de förgyllda änglar och väsen som tronar över scenen i denna kärleksförklaring till teaterns och operans storhetstid – i något teveinslag från en eller annan gala på samma scen, och jag är bara fast.

Det spelar ingen roll hur vuxen jag blir och hur mycket jag kan problematisera den här berättelsens plågade manlige geni och hans vackra, oskuldsfulla offer. Den har hela tiden nya saker att berätta, om sig själv och om mig. Vi hör ihop, melodramen och jag. Den här helgen känns det självklart. Trösterikt på något sätt.

Jag har svårt att hänga med i svängarna. Stadens och mina. Jag går förbi attentatsplatsen och blir mest illa berörd. Jag låter bli att gå dit men ångrar det. Jag gör roliga saker och möter vänner med glada besked. Till söndagens manifestation bestämmer jag mig för att inte gå, utan irrar runt på museum istället. Vad som blivit kvar av människor från länge sedan. Jag vet inte om det är mycket eller lite, relevant eller inte, men här och där skymtar andra människors föreställningsvärldar. Ett universum som lämnat spår i hur man valt att dekorera något, i handens ansträngning utanför det absolut nödvändiga. Något som följt mänskligheten kanske alltid; viljan att göra något mer.

Själva tvåslaget sitter jag på en buss och lider med den stackars busschauffören som inte verkar veta alls hur han ska köra. Blir stoppad av ridande polis. Irrar runt. Det är folk överallt, på väg till manifestationen. Några minuter i kommer ordern över kommunikationsradion att alla bussar ska stanna och slå av under den tysta minuten. ”Det är så vi visar respekt”, säger rösten i radion, och jag tänker mest ”Mitt i trafiken? Det kommer ju bli kaos” och är ganska tacksam när busschauffören högaktligen skiter i den instruktionen.

På kvällen ser jag Uje Brandelius och det är först i hans melankoliska, underfundiga texter som helgen börjar landa i mig. Någon sorts sorg, men kanske ännu mer tacksamhet över att vännerna jag träffat har det bra nu, och så den där dubbelheten som jag har så svårt att formulera. Den har legat och skavt redan innan dådet i Stockholm, åtminstone sedan bussolyckan i Sveg någon vecka tidigare. Det här med vilka dödar som får enormt mycket uppmärksamhet, och alla som inte får det. Det är märkligt.

Jag menar, jag fattar ju att terrordåd är något alldeles särskilt. Men det är något med hur vi gärna lyfter fram de oskyldiga offren, som liksom antyder att en massa andra offer kanske har sig själva att skylla. Eller? Uje Brandelius sjunger:

Du säger det är upp till dig
om du vill ha det bra
Du säger du bestämmer själv
om hur ditt liv ska va
Du säger lyckan väntar dig
om du bara gör rätt
Du tror att du kan välja
men du är en marionett

Jag tänker att han sätter fingret på något väsenligt där. När vi alltmer tycks föreställa oss att precis allt är upp till var och en, att vi tryggt kan gotta oss i vår egen eventuella lycka och låta de andra skylla sig själva, då blir vissa olyckor och terrordåd några av få saker vi får svårt att värja oss ifrån. Det slår igenom hela vårt nyliberala pansar.

Jag antar att jag helt enkelt önskar att vi kunde glänta på det lite oftare. Se att ingen egentligen medvetet väljer att ”bli fattig, ful och ledsen” eller ”somna i ett soprum med en spruta”. Jo, någon väljer att köra över folk med lastbil, uppenbarligen. Men hur i hela helvete hamnar någon i en situation där en sådan handling kan kännas som en bra idé?

Låten ”Marionett” slutar för övrigt inte där. Den slutar så här:

Tusen trådar håller oss
och vi står där vi står
Men med tusen händer kan
vi styra vart vi går

Ja, med tusen händer kan
vi styra vart vi går

Stockholm är inte min stad. Jag kommer nog aldrig att fatta hur man kan vilja bo så trångt och hårt och stressigt. Men när jag lämnar den för den här gången, efter en helg som känns närmast evighetslång, då är det bilderna av tusen händers verk kring Sergels torg och Åhléns-huset som stannar på min näthinna.