Recension

: En förgiftad man
En förgiftad man Peter Robinson
2012
Minotaur
4/10

Oändliga mängder årgångsvin och finkultur

Utgiven 2012
ISBN 9789185419715
Sidor 420
Orginaltitel Before the poison
Översättare Jan Malmsjö

Om författaren

Fotograf: Jerry Bauer

Född engelsman men utvandrad till Kanada föredrar Peter Robinson att förlägga handlingen i sina böcker till England. Han är född 1950 och har studerat litteraturvetenskap. På verklistan står främst deckare med Alan Banks i huvudrollen.

Sök efter boken

Peter Robinson har under många år skrivit kriminalromaner med överkommissarie Alan Banks i huvudrollen. Typiska brittiska deckare där intrigerna varit både spännande och smarta, och där polisarbetet skildrats sida vid sida med de inblandades privatliv. Det har som i så många andra böcker i den här genren varit ett ständigt ätande på pubar, ältande av trassliga kärlekshistorier och, för att vara helt ärlig, ett hyfsat snobbigt och konstant hänvisande till vilken musik Banks lyssnar på och vilka viner han dricker. Gott så – det hör till genren som sådan vill jag hävda. Och när gåtan/mordutredningen som allt kretsar kring fängslar läsaren på det sätt som Robinson brukar lyckas med, då erbjuder dessa passager en välbehövlig paus. En stillsam situation att landa i.

Jag har läst tio av dessa kriminalromaner av Robinson. Med undantag för Margit Sandemo och hennes 47 böcker långa serie Sagan om Isfolket som jag i likhet med så många andra tryckte i mig under tonåren, så är Robinson den författare av vilken jag läst flest böcker. Jag gillar hans kriminalromaner. Jag gör verkligen det. Därför var jag förväntansfull när jag satte tänderna i En förgiftad man, där han lämnar så väl sina bekanta karaktärer som polisarbetet som sådant. Därför är jag tyvärr också rejält besviken efter att ha läst den.

Historiens huvudperson är Chris Lowndes, en britt som utvandrat till USA och blivit framgångsrik kompositör av filmmusik. Efter sin hustrus död i cancer bestämmer han sig för att återvända till sitt gamla hemland för att där, i ett stort avlägset hus på landsbygden, äntligen skriva den pianosonat han så länge drömt om att komponera. Huset, Kilnsgate House, som han köpt utan att ha sett det i verkligheten, visar sig ha en tragisk och smutsig historia. Under 50-talet bodde paret Doktor och Mrs Fox där, men sedan Doktor Fox hittats död efter ett lamslående snöoväder och Grace Fox, hans hustru, dömts till hängning för giftmord, så har huset stått tomt långa perioder. Lowndes påverkas starkt av såväl historien som av atmosfären i huset, och han blir besatt av att ta reda på sanningen om vad som faktiskt hände den där vinternatten för sextio år sedan. Främst för att rentvå den vackra och olyckliga Grace Fox.

Ja, jag skrev alltså ”den vackra och olyckliga Grace Fox”. För är det något som irriterar skiten ur mig under läsningen av En förgiftad man så är det Robinsons beskrivningar av sina karaktärer. Männen, inklusive berättarjaget, beskrivs utifrån sina egenskaper – goda som dåliga – och endast hastigt utseendemässigt, medan kvinnorna, och ja vi har hört det förut, beskrivs utifrån hur attraktiva eller sensuella de är. Robinson har definitivt haft de här tendenserna även i tidigare romaner, men den här gången blir det för mycket. Särskilt störande är det när hans beskrivningar av kvinnor krockar så fatalt med bokens tema, som faktiskt måste förstås som att den vill lyfta fram de insatser som kvinnor bidrog med under andra världskriget, men som ingen talar om – hur kvinnor i egenskap av sjuksköterskor befann sig mitt i kriget, på samma sätt som soldaterna, men hur deras upplevelser och trauman aldrig fick utrymme att diskuteras eller belönas. Kvinnors insats hyllas alltså, men detta görs parallellt med att kvinnor fortsatt beskrivs som antingen attraktiva eller oattraktiva.

När gästerna anlände halv åtta var allt ordnat och under kontroll. Jag hade klätt mig ledigt, som jag brukade, i ljust beigefärgade chinos och blå Oxfordskjorta, men Heather såg strålande ut i en lång, åtsittande buteljgrön klänning i något slags silkigt, böljande material som var precis så lågt skuren att man anade ett blekt, lätt fräknigt dekolletage. Håret föll i kaskader över axlarna och halvvägs ner på ryggen. Derek såg en smula stel ut i sin finkostym med randig slips och allt och Charlotte var attraktiv på ett blont, vältränat och sportigt sätt, kortklippt och klädd i en enkel blus och kjol, en gänglig gestalt men samtidigt graciös med en dansares noga avmätta rörelser.

Mysteriet i denna roman, Grace Fox, beskrivs i samma anda som ovan:

Med sitt långa mörka hår, timglasfigur och tjusande blick var Grace Fox en anmärkningsvärt attraktiv kvinna med kanske bara en enda skönhetsfläck – hennes hy var aningen grov, tydligen som ett resultat av överexponering för solljus under arbetet som sjuksköterska utomlands. Men det var ingenting som hon inte enkelt kunde dölja med en gnutta puder.

Snark! Det är alltså Lowndes fascination över denna vackra kvinnas tragiska öde som ska få mig engagerad i berättelsen. Det lyckas inte. Jag blir faktiskt inte alls särskilt intresserad, något som gör att Robinsons vana att varva spänning med återhämtningsperioder havererar. När spänningen saknas blir det enbart kvar en oändlig mängd middagar, årgångsvin, och finkulturella referenser till film och klassisk musik. Lowndes ‘detektivarbete’ är så långsamt berättat och så matat med obetydliga scener att mitt tålamod tryter. Inte ens vändningen på slutet är en fullträff på det sätt som Robinson ofta har fått till i sina tidigare romaner. Jaha, tänker jag mest. Efter 420 sidor känns ett ‘jaha’ väldigt futtigt.

Marie Gröön

Publicerad: 2013-03-06 00:00 / Uppdaterad: 2013-03-03 20:27

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5127

2 kommentarer

Håller med nästan helt och hållet. Robinson är en av mina favoriter också och denna fristående bok kändes även för mig väldigt långsam och ville liksom aldrig ta fart. Men jag tyckte ändå att den var ok. Störde mig inte lika mycket på beskrivningarna utan fokuserade på hans försök att lyfta fram dessa kvinnor som precis som du säger, sällan pratas om.

Anna A Oregistrerad 2013-03-06 09:36
 

Marie – håller helt med! Lyssnar på den som ljudbok och just detta att han beskriver kvinnorna men inte männen efter utseendet är ju otroligt mossigt och stör mig extremt! Snacka om att objektifiera. Varför beskriver han inte männen på samma sätt så att dessa också blir objekt?!

Annette Oregistrerad 2013-03-11 13:56
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?