Fågel Bix är ett alldeles nytt ämne, framställt av forskare i ett laboratorium. Ett alldeles fantastiskt ämne som gör att de fiskar som matas med det får oanade styrkor. De tål ” … sträng kyla, överdrivna doser av socker och opium.” Preparatet som var tänkt att stärka immunförsvaret visar sig även påverka musklerna. Försöksdjuren växer så snabbt att det syns med blotta ögat och den styrka Fågel Bix ger dem verkar inte veta några gränser. Snart kan forskarteamet inte hålla sig, utan fortsätter experimentera på sig själva. Med Fågel Bix i kroppen är de oövervinnliga – starka, snabba och utan behov av sömn.
Lisa Rydbergs debut som serieromanförfattare visar hur människor kan uppslukas av nya idéer, hur man kan bli så bländad av positiva forskningsresultat att man inte tar sig tiden att ta ett steg tillbaka och betrakta alla konsekvenser med samma kritiska blick. Huvudpersonen Marianne blir hyllad för sin vetenskapliga gärning: ”Kristallglas, rosensaft, stekar, obegränsat med utrustning, män, exotiska frukter. Jag hade allt.” Men snart väller det in andra rapporter om Fågel Bix verkningar – blodproppar, synrubbningar, smärtor, dödsfall. Marianne förbjuds att fortsätta sitt arbete, men besattheten och storhetsvansinnet har henne i sitt våld. Det finns ingen möjlighet för henne att överge sin skapelse.
Rydberg arbetar med kollage där hon blandar gamla öststatsdoftande fotografier med egna illustrationer. Ofta låter hon ett fotografi övergå i en illustration, eller så flikar hon in små tecknade detaljer i den fotografiska bilden. Provrör och dna-strängar är återkommande motiv som håller samman kollagen. Texten, i snirklig skrivstil, är koncentrerad och poetisk. Marianne berättar historien i rader som ofta består av endast ett ord. Bild och text arbetar tillsammans, utan att det blir övertydligt.
Jag återvänder till illustrationerna i Fågel Bix flera gånger. Det finns så mycket att upptäcka i Rydbergs kollage. Jag läser en sida i taget, inte i kronologisk ordning utan bläddrande fram och tillbaka i historien, och jag tycker om romanen mer på det viset. Läst i sin helhet, från pärm till pärm, upplevde jag historien som ganska tunn – men när jag återvänder och ägnar varje sida mer uppmärksamhet finns det alltid nytt att upptäcka. Det egna formspråket, de 70-talsmurriga fotografierna och det faktum att den hyllade vetenskapsmannen i berättelsen är en äldre kvinna, är spännande och nytt. Jag vill se mer av Lisa Rydberg i framtiden. Även om jag tyvärr inte blir så väldigt engagerad i den här berättelsen som sådan.
Publicerad: 2013-07-08 00:00 / Uppdaterad: 2013-07-07 07:23
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).