I Bostadsrättsföreningen Ensamheten delar medlemmarna livssfär och ändå vet de ingenting om varandra. De lever parallella liv – sida vid sida med bara en vägg eller ett tak som skiljer dem åt – och ändå möts de aldrig. Linda Spåmans grafiska roman skildrar en kollektiv ensamhet, där paniken och ångesten kryper sig på när människorna stängt dörren mot omvärlden. Där de, trots att de bor och lever så nära varandra, ändå har en ocean av tystnad emellan sig. Ett hav av ‘inte ska väl jag störa’.

Spåman ger oss inblick i vad som försigår bakom de stängda dörrarna, vilka liv som levs där bakom. Där finns kvinnan som är engagerad i bostadsrättsföreningens styrelse; som inte kan stå vid sidan då hon ser saker som behöver styras upp, men som samtidigt äts upp av allt ansvar hon tar på sig. Där finns den föräldralediga mamman som märkt av sömnlöshet och oro vandrar runt i trapphuset och tycker sig känna röklukt. Där finns tonårsdottern som försöker bli modell, och hennes mor som helst äter glass framför teven. Där finns paret som ska få visa upp sitt nyrenoverade kök i GP Bostad; den gamla damen som saknar sin son, och den synskadade kvinnan och hennes assistent. Människor som håller sig för sig själva, förutom på föreningens årliga städdag.

Spåman lyckas med sitt bildspråk linda in hela sin bostadsrättsförening i en tärande ångest. Scener från de boendes respektive liv varvas med varandra, och inte sällan markerar Spåman övergången genom att zooma ut och betrakta BRF Ensamheten utifrån. Ofta illustreras då en groende känsla av hot, en överhängande fara. Hyreshusen står där tysta och stabila, men samtidigt sträcks ett par mörka, kloaktiga händer ned mot dem från himlen. I en annan bild sitter det sågtandade knivar i husens tak, och i ytterligare en ser det ut som om husen gråter. Spåman arbetar med att upprepa symboler; de kloaktiga händerna, knivar, ögon och tårar. Starka symboler som kontrasterar mot den trygghet som slentrianmässigt förknippas med ett hem.

För många av människorna i bostadsrättsföreningen är livet nämligen allt annat än tryggt. De bär på rädsla och dålig självkänsla. De bråkar, de gråter och de väntar på besök från någon som aldrig kommer. De somnar framför teven, de skär sig i armarna och de ligger med varandra högst ojämlikt. Eller så ligger de inte alls med varandra. Det som borde vara ett kollektiv är en samling individer som alla sätter sig själva först. Som alla förlorat förmågan att sätta sig in i någon annans situation. Inte av illvilja eller egentlig egoism. Utan för att … Ja, livet. Stressen. Pressen. Den ändrar oss. Den får oss att tappa fotfästet.

Det är mycket jag tycker om med BRF Ensamheten – det upprepande bildspråket, utzoomningarna, karaktärerna, temat och känslan. Det tillspetsade och övertydliga klimaxet i berättelsen är dock inte en av dessa saker. Jag känner mig lite skriven på näsan, och jag tycker även att boken tappar i tempo under denna del. Men den där äckliga känslan av övergivenhet och fara, den dröjer sig kvar. På ett positivt sätt.