I Blommor hittar betraktaren blommor i stadens bebyggelse, rörelse, trafik, invånare, i allt. Det som oftast upplevs som döda ting i stadslandskapet börjar blomma och får liv. En cigarettautomat blir vacker som en aster och en resa blir en förgätmigej. Människor blir till bin som dras till färgglada reklamaffischer som vore de blommor.

Inne i bilen en blomsterrund hastighetsmätare och dess mjuka grönska.

Bilens strålkastarkåpa sitter lika högt som medelstora blomsterstånd.

Armbandsurets urtavla producerar syre.

De små stenarna i vägens asfalt blommar. Pyttesmå, kvartsiga, ljusåterkastande. Och den blommande ängen är en vidsträckt reflekterande yta. Vägmarkeringarnas reflexer härmar asfaltens glittrande och sommarängen. (…) Städerna är blomsterhav.

Blommor består av en enda dikt, just långdikten ”Blommor”: 23 sidor i den här versionen. Inledningsvis är den inbjudande, lätt att följa, utan att göra anspråk på att bli förstådd. Det är ett tillbakalutat iakttagande som inte utger sig för att vilja förändra eller påverka. Jag kommer att tänka på den där låten med alla blomnamnen i: Ut i vår hage.

Kom liljor och akvileja, kom rosor och salivia!
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Som att blommorna personifieras och befolkar den värld som vi gjort till vår, genom städerna.

Uppförandet av en fabrikshall sker med samma hastighet som en äppelblomma, ungefär 30 dagar från knoppens öppnande till dess utblommande. Och vit lyser den hit bort mot huvudleden.

Längre in i dikten blir den mer distanserad: det sker ett mord på Pier Paolo Pasolini, ett jag börjar tilltala en Eos och referenserna till annan litteratur kommer tätare, och det gör det svårare för mig att ta till mig sammanhanget. Utgåvan innehåller också ett samtal mellan Peter Waterhouse och Martin Kubaczek som både vidgar och begränsar min läsning. Samtalet ger svar på en del frågor och banar väg genom terrängen. Utan efterordet hade min läsning av Blommor blivit något helt annat. I nuläget kan jag inte ana om det är till det bättre eller sämre.