Recension

: Ett köns bekännelse
Ett köns bekännelse Riikka Pulkkinen
2012
Novellix
8/10

Livmödrar längtar inte!

Utgiven 2012
ISBN 9789186847791
Sidor 27
Översättare Laura Koskela
Först utgiven 2012

Om författaren

Riikka Pulkinen är född 1980 i Tammerfors i Finland. Hon debuterade 2006 med romanen Gränsen och beskrivs inte sällan som Finlands nya litterära stjärnskott. 2010 blev hon nominerad till Finlandiapriset för romanen Sanningen.

Sök efter boken

Det är en egensinnig, humoristisk och djupt svart novell som Riikka Pulkkinen har skrivit i Ett köns bekännelse. Samtidigt skildrar den ett händelseförlopp som utspelar sig så ofta att vi låter det hända. Vi träffar en ung författare vid namn Rikka Pulkkinen som går från att vara individ, lovande och människa med integritet till att bli ett hål, ett kön, ett tomrum.

Berättartekniskt hoppar Ett köns bekännelse mellan olika dåtider, det återberättas i cirklar. Jag måste läsa långsamt för att hänga med, men berättarrösten tilltalar mig som läsare direkt och förstår min tvekan. Rikka Pulkkinen förekommer läsarens invändningar mot det ologiska i att ett hål kan prata, men berättar att det är självklart, de kan även tänka och känna. Jag blir upplyft, har roligt när jag läser, känner mig hemma med en fitta som läsguide.

Boken som novellens Rikka Pulkkinen har skrivit har blivit översatt till nederländska varpå hon ger sig ut på bokturné där hon träffar författarkollegan Alan (en sån där karismatisk, oemotståndlig man, gammal fotbollsspelare som gillar kvinnor mer än litteratur) och turnéarrangören vill att hon läser det där stycket ur boken där mannen kallar sin fru för hora, varje kväll. Men Rikka Pulkkinen är noggrann med att påpeka att allting är hennes eget ansvar.

Ända sedan dagis har hon gjort som hon har blivit tillsagd, lekt med dockor, slutat hjula i korridorerna, aldrig ifrågasatt eller gjort motstånd. Hon är orsaken till att hon lydigt läser om mannen som kallar sin fru för hora, för att hon tycker att Alan är oemotståndlig och för att hon fortsätter att posera framför kameralinserna. När hon tillslut går med på att 1. Delta i en direktsänd talk show 2. Tillåter sig att dricka champagne och bländas av strålkastarna i samma talk show 3. Bevittnar det bildspel av kakrecept, parfym, bebisdrömmar och kläder som ska framhäva sin figur (trots att hon minns att hon försökt att prata med journalister om viktiga saker) utan att göra motstånd, fortfarande i samma talk show; är steget till att låta publiken rösta om vilka av hennes kroppsdelar som ska styckas bort inte särskilt stort. För så länge kvinnor inte säger nej får man utsätta dem för hur mycket våld som helst, för hon var ju med på det.

Det finns dock tröst. När Rikka Pulkkinen i Ett köns bekännelse har blivit förminskad till att bara vara ett kön upplever hon både frihet och känslan av att vara kapabel. Det är det bästa som har hänt henne! Dessutom kommer hon till insikten att Freud hade fel, livmödrar längtar inte, de är alldeles nöjda med att bara vara.

Emelie Novotny

Publicerad: 2012-09-22 00:00 / Uppdaterad: 2012-09-21 23:23

Kategori: Recension | Recension: #4910

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?