Förra sommaren lyssnade jag på Martina Montelius sommarprat under en tågresa genom Skåne. Antagligen hade jag ett stort flin och höjda ögonbryn hela tiden. Direktsänt, utan något skrivet manus, bara lösa idéer om vad hon ville prata om. Utsvävningar. Rappakalja, långa utlägg om dubbelnougat (hennes matsäck i studion). Svammel skulle nog många säga. Kanske bytte […][...]