Många äldre, mer garvade författare har sagt det upprepade gånger förut, nästan så att man ledsnat på att höra det. Så här brukar det låta: ”Nya svenska författare har ingenting att säga.”

Lite orättvist, har jag tyckt allt som oftast. För vad vet de? Tror de att de är speciella bara för att de har sålt ett visst antal böcker. Ger det dem rätten att klanka ner på nya författarförmågor? Kanske var de avundsjuka, tänkte jag och förkastade deras kritik utan närmare eftertanke.

Men jag stannade upp efter ett tag. Såg mig över axeln. Då hade jag bland annat hunnit läsa Karin Ström och många andra av hennes gelikar (av ren lathet avstår jag att från namedroppa fler författare). Dessa representerade samtiden. De var nutida svenska prosaister.

Det var roande läsning. I många fall även inspirerande. Berättelserna, som var mycket självbiografiskt präglade, utspelade sig för det mesta till en början i Stockholm och drog sedan vidare mot London, Madrid, Rom, Prag, New York, ja, you name it. Det var även frestande läsning. Man ville gärna själv packa en väska och bara dra iväg, skita i allt och bara glida runt.

Det var den ena sortens berättelser. Den andra sortens handlade om svåra uppväxter, mobbning och en del andra mänskliga trauman. Dessa var ganska så säkert hundraprocentigt självbiografiska. Tragisk läsning, med andra ord. Realism. Tuff sådan. Men äkta. Tyckte jag då. För några år sedan.

Vardagsrealism biter dock inte på mig längre. Antingen har jag blivit avtrubbad eller helt enkelt bara för gammal och cynisk. Därför är jag lite kluven till novellsamlingen, Tittut! – Tio nya svenska författare, som getts ut av det unga bokförlaget Ink.

Som titeln antyder är boken laddad med nytt, friskt bläck. Pennfäktarna här hör också till skaran svenska samtidsförfattare, de vilka jag alltså alltid försvarat då de fått smaka på tuktremmen. Men nu står jag här istället, mitt i vägskälet; jag är å ena sidan böjd att hålla med ”veteranerna” men å andra sidan vill jag inte heller svika ”färskingarna”.

Hur kommer det här sig, då? Jo, för de flesta novellerna i den här antologin är ungefär lika intressanta att läsa ytterligare en gång som det är att traggla sig igenom den här recensionen igen. Det mesta är förvisso sagt, men orden lämnar inget efter sig. Inget tänkvärt. Ingen andemening.

För mycket tonårstrauma på en och samma gång gör att man till slut sätter novellsamlingen i halsen, får sura uppstötningar och ledsnar på hela skiten. Det finns gränser för hur mycket man tål. Man kan inte älta om samma sak hela tiden, lika lite som man kan äta makaroner och ketchup dag ut och dag in. Ty med en sådan kostcirkel kan ingen undvika skörbjugg.

Bör dock understryka att novellerna i Tittut! inte är dåliga i bemärkelsen usla, tvärtom, rent språkligt och metriskt håller de bra klass. Nej, vad som saknas är en väl genomtänkt historia. Lite substans. Varför inte även några fler poänger!? Samma symptom kan uppdagas till exempel hos de svenska hiphoparna. Man dribblar ord om hur man har tagit sig till toppen och hur svårt det var att ta sig dit.

Men sedan, då? När man nåt toppen. Vad finns det då att berätta?

Nu har ju förvisso de flesta av författarna som bidragit med noveller till den här antologin fått mycket annat publicerat. Ta till exempel Jerker Virdborg, som tidigare i år debuterade med Landhöjning, två centimeter per natt. Denna novellsamling var enligt min kollega ett helt juste verk.

Så visst är det mycket möjligt att dessa ”tio nya svenska författare” har mer att berätta, något som är mer genomarbetat, för kanske är det bara i det här sammanhanget man inte kan motta novellerna rättvist. Men det återstår väl att se.

Den enda novellen som verkligen fascinerade mig var Malte Perssons ”Livet på den här planeten (the Celestial Bodies mix)”. En härlig surrealistisk sak som bokstavligen imploderade framför ögonen på mig. Kom att tänka på en viss Douglas Coupland i sina bästa dagar när jag läste den.

Ja, som ni kanske märkte blev det mycket sagt om väldigt lite. Och med de orden överlämnar jag det till er som läser böcker samt er skriver dem att avgöra själva vad som gör en historia god men samtidigt nyttig.