Det har sagts många gånger, och jag säger det igen: detta är en av de vackraste kärlekshistorier som någonsin skrivits! Tänker du nu på kärlekshistorier i Harlequin- respektive tantsnusksformat: den vackra, men ack så fattiga, flickan på blott nitton år träffar den stilige mörke mannen och efter diverse förvecklingar lever de happily ever after? Då måste jag tyvärr göra dig besviken.

Detta är så mycket större än så.

Det handlar om att kärleken kanske är ödesbestämd, kanske finns Den Stora Kärleken, men det behöver inte betyda gränslös lycka och evig kärlek. Det handlar om illa valda tidpunkter, om att den rätta tidpunkten kanske aldrig infinner sig. Eller att den kanske skulle ha infunnit sig om bara inte… Det handlar om att människor befinner sig i olika faser av sina liv vid olika tillfällen. Det handlar om mäns och kvinnors olika förutsättningar: om kvinnors beroende av en man för sin försörjning, om mäns ovilja att gifta sig tidigt för att slippa ha en familj att försörja. Det handlar om att du kanske inte väljer ditt liv och vem du vill dela det med. Det handlar om att ta stora risker för att en gång få känna Det Stora. Det handlar om att vissa människor hårdnar under sina liv, medan andra mjuknar.

Ja, jag erkänner. Jag är ett stort fan av Hjalmar Söderberg, om du av någon anledning inte har lust att läsa Den allvarsamma leken går det nästan lika bra med Doktor Glas. Men när du ändå är i gång kan du ju lika gärna läsa båda två. Det tar inte så lång tid.

Söderbergs språk är i och för sig gammalmodigt, något annat går väl inte att vänta sig av en bok från tidigt 1900-tal: de grammatiska reglerna var annorlunda då! Hör du till de som irriterar dig fruktansvärt på pluralformer av verb (äro, voro, gingo o.s.v.) ska du kanske hoppa över den här boken. Men jag tycker nog att du ska försöka läsa den ändå. Söderbergs språk kan tyckas vara ganska kortfattat och hålla en viss distans till sin läsare, men min enkla mening är att det bara gör att det griper tag i läsaren på ett intensivare sätt.

Söderberg är också en mästare på Stockholmsskildringar. Hör du till de som avgudar vår Kungliga Hufvudstad eller bara i allmänhet råkar bo där och/eller känna till stan, så är stadsskildringen ett nöje i sig. Om inte annat så för att det ju alltid är kul att känna igen vad man läser om. Har du för övrigt läst Strindbergs Röda Rummet så kommer du att känna igen dig. Ämnet är ju ett annat, men miljön är i stort sett densamma. Den unge huvudpersonen heter Arvid och är journalist och vandrar gärna omkring i Stockholm och äter på restaurang fast han inte har några pengar. Bara för att nämna något. Men detta gör inte att boken känns som ett simpelt plagiat av Röda Rummet, den har ett eget hjärta och en egen historia. Dessutom är det ju heller inte den sämsta boken att liknas vid.

Jag och en vän har brukar dela upp bra böcker i två kategorier: 1. Bra, men den förändrade inte mitt liv (d.v.s. de allra flesta böckerna. De som man lägger ifrån sig när man är klar utan att fundera vidare på) och 2. De som förändrar livet. Det är nu inte så värst många böcker som har kapacitet att verkligen förändra ett liv, men det finns några stycken som åtminstone får en att tänka efter. Som man inte riktigt kan släppa tankarna på och som kanske, kanske förändrar något lite i ens tankesätt. Den allvarsamma leken hör definitivt till kategori två.

Man blir inte glad av Den allvarsamma leken, om du vill bli glad av en bok ska du nog välja en annan bok och en annan författare. Man kan bli vemodig, ledsen, uppgiven… men inte glad. Dock blir man varm i hjärtat och det betyder faktiskt inte lite.