Jag undrar vart alla idéromaner har tagit vägen? Jag förundras över enkelspårigheten i ny svensk prosa. Jag ser några pretantiösa avstamp, men inte så mycket mer. Jag tvingas återigen efterlysa lite mer jävlaranamma hos de svenska debutanterna. Jag vill ju så gärna läsa nåt som naglar sig fast, nåt som river djupa spår i mitt undermedvetna. Jag har redan läst och fått nog av Lundell och Hagman och Hornby och Garland m.fl. m.fl.

Jag är trött på alla dessa förstapersonsberättelser. Alla dessa jag.

Jag! Jag! Jag!

Det verkar som om jaget går före historien även hos debutanterna i denna antalogi. Är det idag viktigare att bli publicerad, att se sitt eget namn på ett bokomslag, att titulera sig som författare, än att upplysa/överraska/glädja folk? Att skriva av sig, fylla några tomma A4-ark kan alla göra. Men att hitta en intressant vinkel, en schysst story, det kräver tid/ork/talang.

Nu vill jag inte dra alla i denna antalogi över en kam. Även om merparten av novellerna och dikterna går i självömkans tecken, finns det några guldkorn där. Om man vaskar ordentligt. Men det ska inte behöva vara nödvändigt att anstränga sig till det yttersta när man läser, ty det ska vara roande. Det ska inte behöva vara nödvändigt att ta hänsyn till att författarna är debutanter, ty att vara snäll är en överskattad dygd.

Att mitt anteckninsblock nästan gapar tomt efter läsningen tyder bara på en sak – detta var varken bu eller bä. Jag har dock noterat att Anne Swärds novell hade nåt värt att nämna. Den hade en berättarstruktur, en idé, ett innehåll. Och inte minst, en känsla och nerv. Något som jag inte hittade i de andra novellerna (dikterna), de sa mig nämligen ingenting, utan lämnade mig mer eller mindre likgiltiga.

Hårda ord? Ja. Rättvisa? Ja.

Sedan kan man ju undra hur alla dessa små kvasidikter hittat till denna antalogi. Är de där som utfyllnad (i-brist-på-nåt-annat) eller för kulturens och den svenska diktkonstens fortlevnads skull?

Ett tips till nästa debutbok: Skippa dikterna, publicera dem i en egen antalogi istället.

Ett allmänt tips till framtidens debutanter: Mer jävlaranamma, tack.