Recension

: Blyertsbyggnader
Blyertsbyggnader: Skurups skrivarlinje Antologi 2011 Red. Skurups skrivarlinje
2011
Skurups Folkhögskola i samarbete med Ellerströms förlaag
6/10

En samling framtida författare

Utgiven 2011
Sidor 255
Medförfattare Christina Hansen, Annika Johnson, Andreas Leo, Mathilda Ljungqvist, Leo Nord, Sofia Olsson, Channa Riedel, Felicia Scholz Ahlgren, Wictor Sundell, Sara Svensson, Olof Åkerlund, Siri Ålsnäs, Lina Andréasson, Tone Brorsson, Bo Börrefors, Thomas Evertsson, Sine Johansen, Lena Månsson, Hanna Nilsson, Martin Sigeman

Sök efter boken

Det är svårt att recensera en antologi som består av ett antal texter från olika författare. I det här fallet 20 elever från Skurups skrivarlinje. Varje skribent har i snitt 10 sidor till sitt förfogande och det är inte helt lätt att fånga en läsares intresse på så få tecken men många har lyckats och jag hoppas få läsa mer av deltagarna i den här antologin.

Flera av författarna har skrivit texter på temat staden. Martin Sigeman skriver om livet i stadens stela form i ”Stad med kartor”, en riktigt bra text. Titeln till antologin Blyertsbyggnader är hämtad från en av Mathilda Ljungqvists texter. Det är en av de texter jag har fastnat mest för. Hon skriver om staden som hela tiden ritas om och förändras av människorna som lever i den. Det är en snygg analogi över verklighetens ständiga förändring.

Hela staden är en skiss, den gör inga anspråk, den omformas eftersom. Den förändras när man inte ser på, den växer bakom ryggen. Där det nyss fanns grus, bukter, spår, skapas nu en ny horisont, en struktur, arkitektoniska skrupler, krukor. Allt ligger i konstnärens händer. Staden är ett utkast som inte arkiveras eller sparas, i en omvandling på syra. Staden är kross, pulver, puder, butyl.

Många andra författare har skrivit om temat psykisk sjukdom. Ett intressant ämne, ständigt aktuellt.
Felicia Scholz Ahlgrens text ”Minnen som inte fanns” är en skrämmande text om människans psyke, minnen och fantasier. Läsaren dras snabbt in i berättarens delirium. Ett citat kan inte skänka en rättvis bild av texten, läs den i sin helhet istället.

Tone Brorssons lilla samling dikter ”Sinnesundersökning” är fantasier kring psykvården, inte helt olika verkligheten.

LVU, allrum

där de låser in oss som
inte sover om nätterna och
som aldrig lärt oss vissla:

kan du vissla, johanna? Va? kan du vissla nu?
Kandufuckingvisslanu, jävlajohanna?
Nej, jag vill inte
(smetar läppstift över kinderna)

Jag blir illa berörd, äcklad och vill bara läsa mer om de boende på sinnesjukhuset, låta dem tala till mig. Lika illa berörd blir jag av Hanna Nilssons texter ”Trädgårdarna (1-6)” som målar upp en skrämmande och ganska äcklig bild av tillvaron på ett ålderdomshem i väntan på döden. Texten känns oerhört aktuell nu i och med Carema-skandalerna. Det här är något jag inte vill läsa, inte kan sluta läsa och som alla borde läsa.

Sine Johansens text ”Angelica” är en text att bli illa berörd av, uppröras av och fascineras av. Berättarjaget träffar Angelica när hon går med i NUF – Nationalsocialistiska ungdomsförbundet. Hon ville wallraffa men Angelica ville något annat och tillsammans intresserade de sig för rasbiologi och för att ”ta kontroll över reproduktionsmedlen”. Jag gillar särskilt fotnoterna som Sine har lagt in i texten, de där som verkar vara skrivna av en tonåring som tänker för stort för sitt eget bästa, men tonåren är också den tid då man vågar tänka störst.

Sofia Olssons texter rör sig kring brott och övergrepp. ”Scener ur ett äktenskap” skildrar sex i gråzonen, det som skapade debatt på Twitter under hashtaggen #prataomdet.

Allt är inte lika fantastiskt. En del texter fastnar jag inte alls för. Wictor Sundell har skrivit ett par texter om det allra mest förbjudna, pedofili, porr och ett destruktivt förhållande som bygger på sex och inte kärlek. De är svåra att läsa och svåra att skriva om. Det är modigt att skriva om och chockerar i en tid då knappt något är chockerande längre men det blir för brutalt och gränsar till det omogna.

Jag är fylld och fyller. Av alkohol och med sperma. Hennes bröst är toppiga. Jag håller inte henne kvar. På golvet ligger hon naken. Min skjorta är knäppt. Jag är diskret.

Det är min egna invändning att antologin är lite ojämn.

Många texter blir man som läsare illa berörd av, men det finns även några att le åt. Annika Johnson skriver vackra och intelligenta dikter om vardag och verklighet. Så här ser det ut om vi bara tittar tillräckligt noga när vi tar tunnelbanan till jobbet en vårmorgon.

Spegelvända solstrålar
i mittgångar, i grannsäten
vidrörda axlar
(svävar i periferin:
det sköna i dig
är frustration i någon annan)
tuggummieffekten om man en gång
tagit plats

dörrarna stängs

Jag kan omöjligt nämna alla författare, hur gärna jag än vill, för ni skulle inte orka läsa en sådan recension. Därför tycker jag att ni ska läsa den här antologin istället: den innehåller stora delar av vår framtida författarkår som jag hoppas få läsa mer av.

Påståendet om att skrivutbildningar skulle likrikta vår litteratur ställer jag mig frågande till. Det visar den här antologin med författare som skriver om vitt skilda ämnen i vitt skilda genrer och med vitt skilda stilar. I alla tider har författare samlats för att diskutera och utvecklas tillsammans. Mary Shelley fick idén till Frankensteins monster under en regnig sommarkväll när hon tillsammans med sin man poeten Percy Shelley och deras vän Lord Byron beslöt sig för att tävla om vem som kunde skriva den bästa spökhistorien. Skrivutbildningarna är kanske vår tids regniga kvällar i sällskap.

Camilla Hällbom

Publicerad: 2011-12-17 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-16 22:28

Kategori: Recension | Recension: #4479

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?