Jag blir förvånad när jag inser att John Cardinal är en återkommande kommissarie i Giles Blunts kriminalromaner. Cardinal har inte alls den typiska slätstrukenhet som en huvudperson burkar ha i en series fjärde roman. I stället verkar det som om John Cardinal är en ny person för Blunt då det är ett så ömsint och arbetat porträtt som framträder av kommissarien och av det liv han lever. Men jag har som sagt fel, detta är romanhjälten och det är han som är hjärnan bakom det fall som sakta nystas upp i boken.

Vanligtvis brukar jag bli irriterad över att författaren låter olika karaktärer i boken komma till tals i olika kapitel. Det blir så lätt skolboksexempel av hur en deckare bör skrivas och det brukar medföra att jag som läsare har svårt att komma någon av karaktärerna in på livet. Här får vi som läsare ta del av olika karaktärers vardag, både Johns, hans kollega Lises men även flera andra personer framträder. Det sker utan att jag först lägger märke till det och utan att jag alls retar mig på det. Jag är på det hela taget mycket nöjd med mina nya bekantskaper. Jag gillar att John inte är en hårdkokt polis med ett buttert yttre och med bristfällig kontakt med sitt känsloliv. Det gör mig som van deckarläsare visserligen en smula förbryllad men det är välkommet.

Vad det gäller fallet som så småningom framträder vet jag först inte alls vart det är på väg. Det känns till en början smått generande att den rutinerade poliskommissarien kan uppbåda en närmast rättshaveristisk envishet men ju längre jag läser desto mer förfärlig ter sig historien. Sista halvan av boken läser jag med avsmak.

När du läser detta är inget trevligt deckarmysterium som ska lösas. Brotten är inte avskalade utan framträder på ett sätt som gör mig rädd och äcklad. Jag tror att det är bra. Det har väckt mig ur min deckarlunk som på senare tid angränsat till slummer. Det har inte hänt på länge och jag känner mig både lite skakad och arg över sakernas tillstånd. Det är alltid nyttigt.