Recension

: All our wrong todays
All our wrong todays Elan Mastai
2017
Dutton books
7/10

Charmig historia i gräslig förpackning

Utgiven 2017
ISBN 9781101985137
Sidor 375
Språk Engelska

Om författaren

Elan Mastai är en kanadensisk manusförfattare som 2017 debuterade som romanförfattare med All our wrong todays. Bland hans mest kända filmmanus finns The F word från 2013.

Sök efter boken

Tydligen fick Elan Mastai ut ett förskott på drygt tio miljoner kronor för sin debutroman All our wrong todays. Det är bara att gratulera. Jag önskar dock att förlaget lagt mer än, vad jag antar, några hundralappar på omslaget som är så gräsligt fult att det effektivt hindrar mig från att köpa boken. Tack biblioteket!

Som tur är för förlaget så är väl alla presumtiva läsare inte lika finkänsliga. Och bokens idé är charmig så det förslår. Tänk om den där framtiden som man kunde läsa om i femtio- och sextiotalets sf-magasin och sf-filmer var den sanna verkligheten 2017? Ni vet; flygande bilar, silveroveraller, semestrar på Mars och en Världsfederation som altruistiskt styr över världen. Allt vi sf-fans läste om när vi var små har blivit verklighet. Ja, allt utom de glosögda monstren, dem kan vi förvisso klara oss utan. Retrofuturism brukar man ibland kalla den här vurmen för det förflutnas visioner av framtiden. Och tänk om den verklighet som vi lever i här och nu bara är ett olyckligt stickspår som orsakats av en beklaglig olycka, låt oss säga den 11 juli 1965?

Har ni sett Tillbaka till Framtiden-filmerna vet ni ungefär hur det fungerar. Det krävs en tidsmaskin och att någon från framtiden gör bort sig på ett avgörande sätt i det förflutna och vips så rusar händelserna fram längs med ett helt annat spår.

Mastai måste ha funderat på vad som krävs för att en sf-värld ska vara åtminstone skenbart möjlig och trovärdig nog för en publik som förmodligen är lite mer sofistikerad och luttrad än femtiotalets. Svaret han kom fram till var obegränsad tillgång till energi. Alltså introduceras vi för Gottreider-maskinen som ända sedan den 11 juli 1965 har utvunnit energi ur Jordens rotation.

Det är denna evighetsmaskin som så att säga smörjer hjulen i den verklighet som vår huvudperson Tom Barren lever i. Toms geni till far, som hyser ett minst sagt begränsat intresse för sin son, har konstruerat den första tidsmaskinen. När Tom gör den första tilltänkta krononauten, den självupptagna Penelope, med barn under ett engångsligg natten innan premiärresan, skjuter Toms far upp hela projektet på obestämd tid. För att hämnas på sin far tar Tom själv olovandes resan till det förflutna, till just det ögonblick när Gottreider-maskinen startas vilket leder till att maskinen förstörs och Toms och den alternativa världens framtid raderas lika effektivt som om den aldrig funnits.

Istället befinner sig Tom i vår värld. Inga flygande bilar. Däremot är han här en framgångsrik arkitekt vid namn John Barren istället för en oönskad förlorare. Det visar sig också att till skillnad från i den andra världen så lever hans mamma, och han upptäcker att han har en karismatisk syster – i sin egen värld var han ensambarn. Fadern är inte längre ett självupptaget geni utan snarare en ganska trevlig prick. Och som kronan på verket: det finns en annan version av Penelope här, Penny, som också är betydligt trevligare. De inte bara finner varandra, de blir dessutom kära i varandra på riktigt.

Då är väl allt som det ska? Vad är väl flygande bilar mot personlig lycka? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Tom plågas av samvetskval över de miljarder människor som nu blivit ofödda på grund av att han hindrade Gottreider-maskinen från att startas och dessutom börjar Johns karaktär att ta allt för stor plats i hans sinne.

Kanske är det i själva verket så att han verkligen är John Barren, drabbad av en kollaps kort tid innan Tom Barren dök upp, som har fått för sig att han i själva verket levt i en realisation av sin barndoms fantasivärldar?

Mer ska inte avslöjas om handlingen. Det blir snabbt en smula rörigt och Tom ställs inför ett antal svåra val. Och det ska sägas; trots att jag i grunden gillar Mastais debutroman så har jag en del problem med den. Rörigheten är just en av dem. Okej, det är inte värre än att man kan hänga med om man anstränger sig lite, men det förtar ändå en del av den emotionella investeringen man som läsare gör i karaktärerna. Det blir med andra ord snabbt ganska plot-drivet på bekostnad av karaktärsutvecklingen.

Till det bidrar de korta kapitlen och det stundtals snabba tempot. Jag får känslan av att det här är en science fiction-roman skriven för en mainstreampublik. Till det bidrar en del klumpigt infogade förklaringar och sammanfattningar – det är som om författaren inser att det här kan bli lite för rörigt för en publik som inte är riktigt van vid tidsresor och parallella verkligheter.

Men om man bortser från detta så är det en lovande och läsvärd debut. Nu är Mastai ändå inte någon nybörjare i sammanhanget, han han skrivit flera filmmanus, så han vet hur dramaturgi fungerar och han skriver med en driven och effektiv stil. Det finns en referens till Kurt Vonnegut i boken och det är väl närmast där man kan hitta Mastais litterära influenser. Men där Vonnegut är vass i sin satir och nattsvart i sin humor är Mastai snarare sentimental och kanske lite väl optimistisk över människans förmåga att ställa allt till rätta. Läsvärd är boken hur som helst, särskilt om du har en svaghet för klassisk science fiction och inte har något emot att låta den dekonstrueras på ett lekfullt sätt.

Som tur är finns det också versioner av boken med ett alternativt omslag.

Tomas Eklund

Publicerad: 2017-06-14 00:00 / Uppdaterad: 2017-06-13 19:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6980

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?