Det finns ingenting märkligt i Alfred Jarrys Övermannen. Den är för all del en smula knasig i språk och handling, och visst kan man kalla den för den första surrealistiska romanen, men den är därför inte inkonsekvent eller ologisk. Jarry är obunden i sitt språk, men sällan otydlig eller gåtfull. Prosan och de händelser den beskriver skyggar inte för överdrifter utan löper fritt och bångstyrigt som en berusad cyklist. Målmedvetet men med yvigt och infallsrikt utförande.

Alfred Jarry är en personlighet med nog avvikande karaktärsdrag för att genast erhålla kultstatus. Hans böcker (Skapelsen Pére Ubu från pjäsen med samma namn är kändast) är vimsiga och tokiga men påminner på något groteskt sätt om andra sekelskiftsromaner i sin form. Övermannen, som är skriven 1902 och utspelar sig 20 år senare, är en idéroman med tydliga teser att bevisa. I huvudsak ett antal krafter i tävlan mot varandra; Erotiken, som bedrift och gymnastisk övning; Mekaniken, som negation till människan och katalysator till naturens krafter; Kärleken, lurandes i kulisserna; Döden, som ett beklagligt hinder för människans prestationer. Jarry växer mellan raderna fram till en av historiens ihärdigaste människosupportrar. Övermannen är en tävling med människan på bana 1, mot naturen och mot maskinerna. Jarry är möjligen i smyg en aning fascinerad av teknikens framfart, men mest ser han den svartsjukt som ett naturens sätt att återigen överglänsa människan. Således sätter han den i Övermannen på plats.

Visst är det science fiction också. Med den twisten att människan (eller, övermänniskan i alla fall) i slutändan lyckas bli starkare än maskinen. Med lite vilja är Marcueil en tidig cyborg, en första prototyp till människans erövring av naturens senaste utmaning tekniken. Slutscenen i Övermannen är en fasansfull nyuppsättning av Jesus martyrseger på Golgatha. Övermannen är fastspänd i en maskin-som-tänder-kärleken, men resultatet blir att övermannen själv överför sin energi och kärlek till maskinen. Med törnekrona av överhettad platina blir hans sista triumf över naturen hans egen bildsköna undergång.

Cykeln är Jarrys favoritfordon och det är ett följdriktigt val. Cykeln är endast en förlängning av den mänskliga prestationsförmågan, cykel och cyklist formar den cyborg som är Jarrys, där människans vilja och kärlek driver det mekaniska. Det blir en maskin som kan älska och dö, gärna i svindlande hastigheter. Kärleken är mänsklig, och är människans kraftigaste vapen mot tekniken och naturen. Maskinen är inte mer än en värdig motståndare: människans skönhet kommer från kärleken, andra egenskaper är förvisso finkalibrerade och överlägsna men sekundära.

Sexualiteten kan förvandlas till en idrottsgren, en gräns som kan och ska sprängas av den evolutionära människan. Men efter den inträder kärleken som omätbar men så mycket starkare.