Claudia bor med sin unga, vackra mamma och äldre, tysta pappa i en lägenhet full av växter. Om dagarna går hon i skolan men all annan tid försöker hon få sin mammas uppmärksamhet, trots att hon är ett tanigt, litet fult barn och mamman är vacker och läser modemagasin och får växterna att frodas. Ofta ligger hon också i sängen och vilar, ber Claudia sitta still och vara tyst och inte andas så högt. Men så ibland berättar mamman, om kvinnor och hemska livsöden – om att tröttna på livet och inte vilja hålla kvar i det, om alla kända kvinnor som dött av naturliga orsaker och olyckor enligt tidningarna, som mamman vet hur det egentligen förhåller sig med. Hon berättar hur det egentligen är, alla dessa kvinnor som hoppar, vadar ut i vattnet eller kör för fort på kurviga vägar. Claudia lyssnar.

Så träffar Claudias faster en ung man på en resa till Europa och de gifter sig. Claudia får en vacker docka från dem och den blir hennes närmaste bundsförvant. Dagarna förändras också: de handlar nu om att lyssna av mammans röst när hon pratar i telefon med någon som bara är tyst när Claudia råkar svara, om att åka till köpcentret med mamman och sitta på uteserveringen på andra sidan gatan från klädaffären där fasterns nya man jobbar. Han kommer alltid ut och hälsar, mamman vill alltid gå in och titta i hans butik. Claudia står och tittar på slipsarna när de pratar eller försvinner längre in i butiken, de vackra, vackra slipsarna – som ett draperi i en djungel.

Pilar Quintana skriver utifrån barnet i förhållande till en komplicerad vuxenvärld – den åttaåriga Claudia hör allt, ser allt, men hon förstår ännu inte allt, i alla fall inte på ett medvetet plan. Men hon känner stämningarna, har sina känselspröt långt utsträckta – i mammans väninnas lägenhet lägger hon märke till hur högt upp balkongen ligger från marken, i semesterhuset där stormarna river om kvällarna och där en kvinna försvann för många år sedan vågar Claudia inte somna förrän pappan kommer hem. Hon gör allt i barnets makt för att hennes mamma inte ska sälla sig till de andra kvinnorna som hoppar utför stup eller lägger huvudet i en ugn.

Ibland är barn i böcker alldeles för lite barn – de är brådmogna och redan halvt inne i vuxenvärlden. Men Claudia är helt och fullt ett barn, hon studsar omkring i rummen, hennes uppmärksamhet fastnar på vackra saker, hon är liten och förstår inte allt men klok som om hon vore uråldrig. Hennes blick på världen är avskärmande och avslöjande på samma gång och gör Avgrunderna till en komplex berättelse om vuxenvärldens förehavanden vars mönster känns igen av den vuxna läsaren, men som ter sig outgrundliga och märkliga för barnet. Varför blir mamman sjuk när hon inte längre får träffa fasterns man? Hur kan världen innehålla en massa kvinnor som inte vill leva?