Recension

: Ljudet av sådant som faller
Ljudet av sådant som faller Juan Gabriel Vásquez
2014
Brombergs
7/10

Om en vän och ett smärre inbördeskrig

Utgiven 2014
ISBN 9789173376259
Sidor 272
Orginaltitel El ruido de las cosas caer
Översättare Manni Kössler

Om författaren

juan_nina_subin
Foto: Nina Subin

Juan Gabriel Vásquez är född 1973 i Colombia. Han är skribent, översättare och prisbelönad författare bland annat till textsamlingen Los amandes de Todos los och romanen Historia secreta de Costaguana.
Idag arbetar och undervisar han i Barcelona där han bor tillsammans med sin fru och två barn. Vàsquez roman Ljudet av sådant som faller (El ruido de las cosas al caer) belönades bland annat med ansedda International Dublin Literary Award 2014. Vàsques är den första och enda sydamerikanska författaren som belönats med det priset.

Sök efter boken

En flodhäst har rymt från en djurpark i Hacienda Napolés, Pablo Escobars – ”mytomspunna territorium, som i en annan tid utgjort högkvarter för hans imperium och lämnats åt sitt öde efter gudfaderns död 1993”. Alla exotiska djur som Escobar samlat till sig har lämnats kvar åt sina öden. Nu flodhästen som lyckats rymma och blev till en stor nyhet i colombianska medier när den sköts ihjäl av militärens prickskyttar: ”satte ett skott i huvudet och ett i hjärtat på den (med kulor av kaliber .375 eftersom flodhästhud är så tjock)”.

Händelsen får berättarjaget Antonio att återminnas en plågsam händelse, 1996 – när hans vän Ricardo Laverde mördades på öppen gata i Bogatá och där han själv fick en skottskada, ett trauma som sedan dess legat undertryckt i glömska.

Då såg jag hur motorcykeln kom körande likt en häst i krumsprång, jag såg hur den accelererade för att komma närmare likt en turist som letar efter en adress, och i exakt samma stund som jag tog Laverdes arm, då min hand grep tag om hans rockärm i höjd med vänster armbåge, såg jag de ansiktslösa huvudena som tittade på oss och pistolen som riktades mot oss lika självklart som en metallprotes, och jag såg de båda blixtarna och hörde knallarna och kände luftens häftiga rörelse. Jag minns att jag lyfte en arm för att skydda mig strax innan jag kände den plötsliga tyngden i min kropp. Benen bar mig inte. Laverde föll till marken och jag föll med honom, båda kropparna föll utan ett ljud, och människor började skrika och i mina öron satte ett ihållande susande igång.

Juan Gabriel Vàsquez berättande är dokumentärt realistiskt. Romanen skildrar Columbias blodiga maffiakrig under slutet av 1900-talet, i första person. Med stor trovärdighet vävs Antonios berättelse samman, om vännen Ricardo Larverdes liv. Brottet mot den magiska realismen är tydlig och uppmärksammad, Gabriel Garcia Marquez – för vem Vàsquez anses vara som en litterär arvtagare. En arvtagare i brott, ett litterärt arv till för att bryta mot. Givetvis.

Vàsquez är en stor författare i Sydamerika, en populär person – även internationellt genom Anne McLeans översättningar, men nu i Sverige översatt av Manni Kössler. Återhållsamt språk med livssanningar i parentes. I läsning känns berättelsen autofiktiv, litterär och stilren.

Ljudet av kroppar som faller handlar om ett personligt och ett kollektivt trauma – under drogkriget i Colombia, berättad av Antonio om hans vän Ricardo Laverdes. Som sägs ha suttit fängslad i tjugo år. Båda möts på ett biljardcafé i Bogotá, Antonio som ung begåvad juridiklärare, Ricardo en tyst person i periferin – en 48-årig åldersdrabbad excon.

Ett långt fängelsestraff gör alltid intryck på en ung man, vilket jag var på den tiden. Jag räknade ut att jag knappt hade lärt mig gå när Laverde påbörjade sin strafftid, och ingen kan vara okänslig inför tanken att man har vuxit upp och gått i skolan och upptäckt sex och kanske döden (exempelvis ett husdjurs eller morfars död), och att man har haft kärleksförhållanden och genomlidit smärtsamma brytningar och lärt sig beslutsfattandets makt, tillfredsställelsen eller ångern på grund av besluten, makten att göra illa och tillfredsställelsen på grund av det, alltsammans medan en man lever sitt liv utan några sådana upptäckter och kunskaper, ett minst lika hårt straff. Ett icke-levt liv, ett liv som rinner bort mellan ens fingrar, ett eget genomlidet liv som emellertid tillhör andra, tillhör dem som inte genomlider det.

Obearbetade minnen hos Antonio utvecklar sig till ett sökande i mani, en sansad men besatt vilja att förstå: Vem var egentligen Ricardo? 20 år i fängelse för vad? Varför blev han mördad?

Antonio fascineras av personen, personligheten Ricardo. En excon och till yrket pilot, är vad han vet. Inte mycket mer. Tills en dag då Ricardo ber om hjälp att lyssna av ett kassettband han fått skickat. Som visar sig vara en inspelning av piloterna från Aviancaplanet, ”en Boeing 727-21 som Escobar lät spränga i luften – någonstans mellan Bogotá och Cali – för att döda en politiker som inte ens fanns ombord.” Men Ricardos fru Elaine fanns ombord, på väg tillbaka till Columbia från USA. Elaine vars livteckning visar sig bli den tydligaste och viktigaste i boken.

Ljudet av kroppar som faller är byggd med tidshopp, från en tid till annan tid och tillbaks, en berättelseväv som är lätt att följa men som inte blir en särskilt omfattande ingång i Colombias historia utan snarare en förståelse hur livet för människorna i huvudstaden Bogotá såg ut under sjuttio-, åttio- och nittiotalet, ett tillstånd av ständig rädsla. Som ett inbördeskrig. Ett land där det numera anses normalt att diagnostiseras med posttraumatisk stress, generationerna uppväxta under de sista decennierna av 1900-talet. Ett krig. Politiska mord, giriga mord, mord på vem som helst när som helst, som råkade vara i vägen eller deltog i de olika drogkartellernas självutplåning.

Och hur berättaren berättar är viktigt. Genom sparsam återhållsam dialog, men även i beskrivande – vilka valda ord. Exempelvis att flodhästen sköts ”(med kulor av kaliber .375 eftersom flodhästhud är så tjock)”.

Våldet finns kvar i språket, hur folk pratar.

Men romanen bör inte kallas ett mästerverk. Vàsquez slarvar i gestaltningen av bokens presens, berättaren i nutid. När Antonio får reda på att Ricardos dotter numera bor i sin fars smått förfallna hus utanför staden, så kör han dit. Och där faller alla bitar till slut på plats. Men förhållandet till Aura, hans flickvän och relationen till dottern Leticia. Det perspektivet överger Vàsquez, överger karaktärer som förvisso inte är centrala i boken men som läsare vill jag ändå förstå varför. Där får skildringen av Antonios ”nutida” livsvärld ingen större mening, blir inte intressant och känns lite ofärdig. Historien övergår allt mer i presens och där någonstans förlorar jag bokens berättarlust. Berättelsen om Ricardo och Elaine blir den enda drivande. Författaren både skapar ett intresse och tappar bort det. Den blir trist, med andra ord. Utan engagemang. Inga känslostormar direkt. Tvärtom.

Bokens tidsväv, dess uppbyggnad räcker till att kalla den läsvärd. Indirekt genom språkbruket och sparsmakade liknelser så finns ett trauma från en hemsk tid i Colombias historia.

Håkan Kristensson

Publicerad: 2014-11-04 00:00 / Uppdaterad: 2014-11-04 15:42

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5899

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?