För det första behöver det påtalas att för att bära titeln ”Kvinnor utan män” handlar Jaskoviaks noveller väldigt mycket om män, och kvinnors relation till män. Detta kan leda till en smärre besvikelse för den som tagit titeln allt för bildligt. Titeln är, får jag lära mig en blinkning till en novellsamling av Hemingway med namnet Män utan kvinnor.

Jag tog honom för pengarna. Ändå kan jag känna en viss ömhet för honom ibland.

Relationerna mellan kvinnor och män som skildras är emellertid inte vackra, det är dråpligt, tragiskt och tradigt. Det är uttröttade relationer och liv som går på lågvarv. Det är avslöjande och oaptitligt.

Det är en konst att lyckas skriva noveller så intensiva att de lämnar avtryck som en lång roman. Berättelserna är intima och ofta oväntade, Jaskoviak tar oss med in i medvetandet hos sina huvudpersoner. Låter oss smyga runt bakom kulisserna, i hjärnans dammiga vrår.

Kvinnor utan män är en novellsamling som stannar kvar, trots att jag inhalerade de korta små berättelserna i tät följd stannar de kvar. Jag kommer på mig att tänka på huvudpersonerna då och då, som gamla bekanta, som några jag följt genom en serie böcker. Jaskoviak skriver en lättsmält prosa med sinne för detaljer.

Den kvällen satt jag i soffan en lång stund. Jag försökte lägga patiens men kom inte in i det. Jag tog ett bad och klippte tånaglarna, började titta på ett naturprogram om ugglor men det var lönlöst. Jag bakade en sats med hallongrottor, löste ett halvt korsord och gick ut och tittade till djuren.

Vi får möta ett gäng vitt skilda personligheter, begravningsentreprenören som är bergsäker på att hon hittat sitt livs kärlek, kvinnan på balkongen som plötsligt stöter på mannen hon studerat från balkongen varje dag. Den unga kvinnan som lovat sin rika man att inte knarka. Systern som blir lämnad ensam när brodern plötsligt hittar kärleken i rammakerskan Maggan. Kvinnan med båten som berättar större hemligheter än hon borde.

Boken är, förstår jag senare, späckad av litterära referenser. De flesta går mig dock rakt över huvudet, jag har för bråttom att läsa klart, läsa mer. Jag har inte tid att reflektera, söka mönster, söka likheter med andra verk. Det har jag sällan, jag vill lägga full kraft på att läsa och förstå just den bok jag har framför mig, och Jaskoviak låter läsaren göra just det.

Berättelserna utforskar relationerna mellan människor, mellan kvinnor och män och inte minst utforskar de relationen mellan människor och ensamheten. Jaskoviak smyger sig på, undersökande, utforskande avslöjar hon det innersta hos sina karaktärer. Det är bara att försöka smyga med.