Jag tänkte länge att feelgood inte var en genre för mig. Att det var tillrättalagt, smörigt och hurtigt. Det tycker jag till viss del fortfarande, men är det egentligen så dåligt? När det är krig och klimatkris så kan vi behöva läsa om sådant som värmer och är lättsmält.

Jag läser med stort nöje Denise Rudbergs serie om förundersökningsledaren Marianne Jidhoff. Det är feelgood med spänning och mord. Därför blev jag upprymd när ”mysdeckarserien” Morden längs kartan av Christoffer Holst kom. Jag skrev om den första boken i serien, En dyrbar fångst, tidigare i år.

Lagom till julen kommer uppföljaren Ett delikat mörker. Den utspelar sig passande nog under december månad och det lackar mot jul. Vår paranta huvudperson Louise Collins checkar in på hotell Åkerblads i Tällberg. Hon ska bo där några veckor och göra research. Hennes familjeföretag planerar ytterligare en hotellsatsning och det just i Tällberg.

Louise yngre syster i Stockholm, Lina, har en förkärlek för mysterier. Intresset har inte blivit mindre sedan hon upptäckte att grannen till hennes delikatessbutik på Södermalm i själva verket inte bara var skomakare utan även privatdetektiv. Privatdeckaren avled redan i början av den förra boken men det hindrar inte nyfikna Lina att syltas in i olika efterforskningar där kunder egentligen vill ha tag på skomakaren/privatdeckaren. Nu har hon blivit anlitad att leta reda på en försvunnen kvinna. Kvinnan var för länge sedan inlagd på Långbro mentalsjukhus men är nu spårlöst försvunnen.
Och här är feelgoodet i sitt esse. Alla vägar leder till Tällberg. Så systrarna sammanstrålar och även hos Louise har det hänt grejer. En medarbetare på hotellet har kört ihjäl sig, men vid närmare undersökning är även råttgift inblandat…

Den här genren är ytterst förlåtande tycker jag. Så jag köper alla omständigheter som sker. Man sväljer sådant som annars skulle fastna i vrångstrupen. Det är bara mysigt att få hänga med. Maten och vinet beskrivs ingående och jag börjar nästan dregla när jag läser om alla måltidsbeskrivningar och andra tankar på mat. Jag skrev i min förra recension att det gärna kunde vara mer av detta, och jag står fast vid det fortfarande.

Vår protagonist Louise lever i sus och dus, och även det är rätt mysigt att läsa om. Dock blir jag lite less på att det i var och varannan mening nämns att hon är så gammal som hon är (70 plus). Det har vi läsare redan förstått, och vad har det egentligen med saken att göra under berättelsens gång?

Christoffer Holst har skapat en genial historia som jag ser fram emot att läsa mer av. Hur många hotellmål kan inte Louise besöka? Och jag bara väntar på att hennes syrra Lina på allvar ska ta över lokalen bredvid sin delikatessaffär. Att hon på på riktigt axlar privatdeckarmanteln inkognito faktiskt.