Jag har alltid tyckt att storstaden är den mest exotiska platsen. Precis som djungeln har den så många nivåer, så många parallella världar, så många perspektiv. I sin nya diktsamling tar Ida Linde med läsaren ner i storstadens kärna, tunnelbanan. Det är där de alla möts, människorna, och det är därigenom de transporterar sig mellan […][...]

Det här är kanske en av de vackraste böcker jag någonsin läst. Vacker i så måtto att språket är gnistrande klart. Se till exempel följande citat: På bussen såg jag att världen, trots hösten, fortfarande var i tilltagande. Träden sträckte ut sina armar för vad skulle de annars göra. Vidöppna medan förutsättningarna för deras växande […][...]

En kvinna och en man reser runt och skjuter människor. Sara och Benjamin flyr i en gammal Volvo. Skogen står tät och vägarna är ödsliga. Det är mörkt, men våren är på väg. Hotellstäderskan Lávra , längtar efter något extraordinärt. Kocken Karim drömmer om den stora vinsten vid spelautomaterna. Saskia vakar hos sin döende mor. Där […][...]

atombomben finns Hiroshima, Nagasaki Hiroshima den 6 augusti 1945 Nagasaki den 9 augusti 1945 140. 000 döda och sårade i Hiroshima ca 60. 000 döda och sårade i Nagasaki siffror som står stilla någonstans i en avlägsen vardaglig sommar sedan dess är de sårade döda, först många, de flesta, sedan färre, men alla; till sist […][...]

Det är först under andra halvan av boken som meningar stoppar mig för att jag måste anteckna citaten. Eller så är det först då jag lugnat mig tillräckligt i läsningen för att se dem. Men under omläsningen upplever jag samma tempo, samma väntan under den inledande halvan av boken som jag gjorde under den första […][...]

Den här veckan får vi en recension från Eva i form av Carina Burmans biografi om Gösta Ekman den äldre: Djävulspakten: Gösta Ekmans liv och konstnärskap. Eva menar att det nog är svårt för oss att fatta hur stor Ekman var i sin samtid inom teater- och filmvärlden. Detta var dessutom före TV:s tid. Efter […][...]

Det är något rastlöst över min läsning av Om jag glömmer dig blir jag en annan. Kanske har det med mig att göra, för att det är vår och ljus och miljoner intryck och saker att uppleva, men jag tror inte att det handlar om bara det. Jag får helt enkelt inte ro och koncentration […][...]

Alla ska dö, men Maskinflickan ska dö först. Det har hon bestämt, men det händer inte. Hennes brors tinning mot linjemålarmaskinen. Fostret som tas bort. Hennes far, fotbollsdomaren, som får ett träd över sig. Maskinflickan skulle dö först, men alla dör innan henne. Jag tycker att poesi ska gå att begripa. Om jag inte får […][...]