I inledningen av Oceanen vid vägens slut tar bokens (namnlöse) huvudperson en biltur som paus från en familjebegravning. Han kör omkring  i området där han växte upp och tittar till tomten där han bodde i barndomen. Huset är numera rivet och tomten uppdelad i ett småhusområde. Han är i fyrtioårsåldern, ingenting är med andra ord särskilt likt den plats han minns. Åtminstone inte innan han når vägens slut och kommer till Hempstockgården. Där verkar tiden istället ha stått stilla.

Han får någon form av Madeleinekakeupplevelse och minns sommaren när han var sju år och hade en vän som hette Lettie Hempstock. Hon bodde där med sin mamma och mormor, bakom deras gård låg en fiskdamm som Lettie sa var en ocean. En känsla av vad hon är för en slags flicka (och han är för slags pojke) får man av följande citat:

Hon ryckte på axarna. ”När man har varit här ett tag, får man reda på saker.”

Jag sparkade iväg en sten. ”När du säger ‘ett tag’, menar du egentligen ‘otroligt länge’?”

Hon nickade.

”Hur gammal är du egentligen?” frågade jag.

”Elva”

Jag tänkte efter en stund. Så frågade jag: ”Hur länge har du varit elva?”

Jag tänker inte berätta så mycket mer om bokens innehåll. Tänker du läsa boken så vill du inte veta mer, tänker du inte läsa den men vill veta hela handlingen finns det en wikisida nånstans som sammanfattar allt utan att återge något av känslan.

Neil Gaiman är (kan man nog säga) fantasylitteraturens svartklädda rockstjärna, en mytmakare som har både uppfunnit och återanvänt mytologiskt drömstoff sedan starten av sin karriär och hans bibliografi innehåller titlar som serierna Black Orchid och The Sandman, och en rad böcker, till exempel Coraline, Amerikanska gudar och Kyrkogårdsboken (som nyligen blev radioteater i Sveriges Radio).

En av Gaimans styrkor som författare är det Samuel Taylor Coleridge kallade ”suspension of disbelief” (jag har inte hittat eller kunnat hitta på någon vettig svensk översättning av frasen), det vill säga att om en författare lyckas göra sin fantasihistoria allmänmänsklig nog och ge den en känsla av sanning, så skulle läsaren bortse från att det som skildras inte är möjligt, verkligt eller sant.

Om man är den sortens läsare som föredrar ”baserad på en verklig händelse”-böcker har man kanske inte så mycket att hämta hos Gaiman. Men som han skriver någonstans på sin blogg (apropå en annan av hans historier):

 Jag tog flera sanna berättelser (eller berättelser som sägs vara sanna, vilket är nästan samma sak), och placerade dem i en värld som var nästan, men inte riktigt, vår … (Min översättning)

I Oceanen vid vägens slut är perspektivet oftast barnets, och allt är (så vitt jag minns) möjligt när man är barn, det kan visst bo monster under sängen och det finns ingen anledning till att en garderob inte kan leda till en annan värld.

Den här historien är dock inte en barn/ungdomsbok (trots att förlaget av nån anledning är Bonnier Carlsen som ju är ett barn/ungdomsförlag). Den handlar om minnen, svek, förluster, skuld och uppoffring. Relativt vuxna teman med andra ord. En tioåring kan nog läsa den med stor behållning, men det gör den inte till en barnbok, lika lite som muminböckerna blir vuxenböcker bara för att de älskas av vuxna och det skrivs lärda avhandlingar om dem.

Jag läste den här boken förra sommaren också, fast på engelska, och trodde att jag skulle kunna skumma igenom den lite snabbt på svenska nu innan recensionen. Det gick inte alls, jag fastnade och sträckläste den med samma frenesi nu som då, och med samma känslomässiga omruskning som resultat.

Sett i backspegeln tycker jag nog att jag ofta ger lite för höga betyg, troligtvis för att jag ännu inte är en färdigbakad recensent utan fortfarande lite lös i mitten och rädd för att vara elak. Men att inte ge Oceanen vid vägens slut högsta betyg vore tjänstefel. Översättningen (av Kristoffer Leandoer) är också av högsta klass. Jag rekommenderar absolut en genomläsning och sen en hedersplats i bokhyllan.