Lycklig den som ännu inte läst Ursula K Le Guin! Så många underbara böcker kvar att stifta bekantskap med, så fulla av äventyr och fantasi, skrivna av en författare, som inte bara är en stor berättare utan också en stor stilist.

Hon är i högsta grad aktuell när nu Rabén & Sjögren gett ut hennes fantasyserie om Övärlden i nyutgåva. Den första delen (av sex) heter Trollkarlen från Övärlden och jag har valt att ägna min gästrecension åt den.

Jag har läst den flera gånger under årens lopp, och när jag nu läser den ytterligare en gång, så minns jag vad som en gång tände mig för fantasy-genren. Det kan man annars lätt glömma bort nu för tiden, när man provar sig fram bland svulstiga, överlastade, omständliga verk av nutida bästsäljare. I dessa böcker (jag avstår att nämna någon särskild) är i varje fall för mig konstruktionen alltför tydlig. Här en ny ras, där ett nytt monster, nu åter en nytt magiskt föremål eller ett nytt konstigt vapen –– och ytterligare några sidor text sprutas ut. Mig får detta att vilja bläddra förbi ett par hundra sidor, att uttråkat scanna dem med ögonen: OK, nytt folkslag, vilka karakteristika har författaren funnit på nu då …

Aldrig så hos Ursula K Le Guin. Hennes text är poetisk och vacker, och likaledes poetiskt och vackert översatt av Sven Christer Swahn, en av mina svenska favoritförfattare. Inget i hennes berättelse känns onödigt, inga beskrivningar är till för att fylla sidor eller är mer omständliga än vad som behövs för att driva historien framåt. En härlig sagostämning fyller boken från början till slut.

I Övärlden finns ön Roke med sin trollkarlsskola, och där går den unge Ged som lärling. Han är begåvad, otålig, och i ungdomligt oförstånd högfärdig och maktlysten. Av en annan elev, den osympatiske Jaspis, provoceras han att mana fram en ande från dödsriket. Den skuggvarelse han då släpper in i världen anfaller honom med klor och tänder, och han överlever nätt och jämnt, ärrad, stukad, mer vis än förut. Skuggvarelsen finns kvar i världen, beredd att förstöra honom så fort som han lämnar Roke.

Berättelsens huvudtema är alltså Ged flykt från och senare kamp mot skuggvarelsen, och avslöjandet av vem och vad denna skugga egentligen är. Boken är ohyggligt spännande, eftersom man hela tiden väntar på att skuggan ska dyka upp i någon ny skepnad, när man minst anar det. Men vi bjuds också på mycket annat under resans gång. Drakar spelar en viktig roll i hela Övärlds-serien, och det är en ren njutning att läsa om Le Guins drakar. Visst, hon beskriver drakar av känt klassiskt snitt: ambivalenta, intelligenta, ordvrängande hypnotisörer, som man inte bör se i ögonen, men så mästerligt utfört! På samma sätt kan ett klassiskt blues-riff röra vid människors hjärtan ett obegränsat antal gånger, om det spelas med tillräcklig inlevelse och teknik.

Vidare ger hon läsaren ett kusligt dödsrike, dammigt, torrt, stilla, och så obehagligt att hon ägnar seriens sista bok (The Other Wind, 2002) åt att göra upp med detta rikes själva grundvalar. Mörka och ondskefulla makter finns också i Övärlden i form av De Gamla Makterna och deras tjänare.

Gott och ont är alltså relativt väldefinierat i Le Guins fantasyvärld på samma sätt som i vår egen verkliga värld, där vi faktiskt har att ställning mellan ljusa och mörka krafter, om än i gråskalor snarare än i svartvitt. I recensioner av dagens fantasylitteratur finns en stark trend att ge litet extra beröm åt författare, som skapat ambivalenta eller rent av osympatiska huvudpersoner i sina berättelser. Den trenden verkar för mig enbart krampaktig. Att göra en huvudperson osympatisk är ett av alla litterära grepp som finns, inte mer. LeGuins personligheter är av alla sorter, och alltid sammansatta och spännande. Hon tar ställning för och lider med eller triumferar tillsammans med sin hjälte, och man engagerar sig tillsammans med henne.

LeGuin är mycket intresserad av begrepp som yin och yang, och Trollkarlen från Övärlden inleds med orden "Bara i tystnad finns ordet, bara i mörkret finns ljus, bara i döendet liv…". Den vinklingen kommer igen i flera av hennes böcker och används alltid på ett fantasifullt och intressant sätt, oavsett om man känner sig dragen till taoism eller ej.