Det är kul att läsa en så stilmedveten författare som Kristina Sandberg. Bredvid författarskapet jobbar hon som psykolog och i en intervju har hon sagt att litteraturen kan fånga en människas komplexitet bättre än någon psykologisk teori. Det framgår med all tydlighet i denna lyckade och mycket angelägna roman.

Ta itu vågar nämligen ta upp ett stort och ovanligt ämne i litteraturen. Får en tvåbarnsmor tillika städ- och matlagningsmaskin släppa taget om sin tillvaro och börja bry sig om sig själv? Är det ett svek mot barnen, mannen eller vännerna? Och vem bär ansvaret när familjelivets självpåtagna plikter blir allt för påfrestande? När den oumbärliga modern tycker att den normativa kärnfamiljens varma kokong börjar bli allt för trång? Den enda vägen bort verkar vara inåt, för huvudpersonen och berättaren Karin.

Med små medel porträtterar Sandberg en människa som skalas av lager för lager. Kvar är en blottad själ som skriver. Vardagliga trivialiteter, som att vattna blommor, steka köttbullar (som blir pannbiff) och inte svara i telefonen när det ringer (det kan ju vara vem som helst), projiceras upp på väggen och blir bidragande orsaker till Karins farväl.

Att hon varit otrogen och gått ned på deltid för att plugga konsthistoria är bara ett led i hennes försök till självförverkligande. Att det ligger en flaska sprit och sömntabletter i handväskan är inte heller något att hetsa upp sig över.

Medan hennes tillstånd blir allt tydligare, blir Sandbergs språk mer ologiskt och det tar plötsliga språng ut mot vansinnet, som små varsel om vad som väntar runt hörnet. Språket driver handlingen framåt, mot ett slut som är mycket tänkvärt. En hälsning kan betyda så mycket.

Men det här är ingalunda en svart bok. Det handlar om en liten och högst mänsklig människa, men som inte råkar vara så förbannat normalt normal. Hon vägrar finnas till bara för andra. Hon trotsar konventioner, normer och förväntningar, både från sin omgivning och sig själv. Det finns något befriande i det, även om motståndet är hårt.