Fantasygenren har länge varit i stort behov av förnyelse. Författarna har fastnat i gamla, lönsamma spår och varför ska man egentligen ändra på ett vinnande koncept? Det enkla svaret är att publiken till slut tröttnar och det är bättre att förekomma än att förekommas. Fantasy är populärare än någonsin i Sverige och det översätts bara fler och fler böcker och serier. Kanske var det bara jag som kände såhär? Varför gjorde ingen något nytt och vågat?

Jag hade nästan gett upp hoppet om att hitta bra och intressant fantasy när jag var nere i Göteborg och för ovanlighetens skull styrde stegen mot Science Fiction-bokhandeln där istället för i Stockholm. En expedit tipsade om en spännande författare som skrev fantasy där dom mystiska inslagen var rätt nedtonade. Inga drakar och rätt lite magi. Den författaren var George R.R. Martin och serien heter A Song of Ice and Fire och både Martin och serien lever utan tvekan upp till vad som utlovades där mellan bokhyllorna i Göteborg. Martin är den som väljer att förekomma. Under några månader läste jag dom tre delar som hittills kommit ut i serien. Den fjärde skulle ha kommit i april men är försenad och ryktet säger att det nu är februari 2004 som gäller men det är nog mer förlaget förhoppningar än något annat. Martin skriver själv på sin webbplats att manuskriptet inte lämnats in till förlaget ännu och det är ändå det som räknas.

Denna recension handlar om del två av den tredje boken. Till pocketsläppet har den alltså delats upp i två delar, något som tyvärr inte är så lyckat. Boken står inte helt på egna ben och det gjorde att jag sänkte betyget något. Annars är Martins vision och ambition med serien är imponerande och citatet på omslaget sammanfattar det hela bra för en gångs skull:

"Colossal, staggering – all the intoxicating complexity of the Wars of the Roses or Imperial Rome" SFX.

Vi möter en komplicerad värld där ett antal släkter kämpar om kronan med hjälp av diplomati, spioneri, magi och förräderi. Släkterna Stark och Lannister är de två främsta som kämpar om makten i kungariket Westros efter att kung Robert Baratheon mördats. Parallellt med historien i Westros har vi den sista överlevande släktingen till den gamla härskarätten, Targaryens, som tidigare störtats av Robert. Daenerys Targaryens har nu samlat ihop en armé och drar ut på erövringståg genom The Lands of the Summer Sea med siktet inställt på Westros där hon tänker ta tillbaka makten. Hon kommer antagligen vara en av de riktigt stora huvudpersonerna i de tre sista böckerna och när hon anländer till Westros kommer det bli riktigt intressant. Men, och det finns alltid ett men när det gäller Martins böcker, det är mycket möjligt att hon dör i början på nästa bok och allt tar en helt ny vändning. Man vet aldrig. Det är det som är det fina med Martins stil. Man kan aldrig vara säker på vem som kommer att leva och vem som kommer att dö. En person man fått följa nära inpå livet och som då borde finnas med till slutet på historien kan helt plötsligt bara försvinna. I första boken i synnerhet är det en rejäl omsättning på huvudpersoner men trenden håller till viss del i sig genom alla tre böckerna.

Westros är uppdelat i tre delar, syd, nord och landet bortom muren som ligger ännu längre norrut. Muren är Westros egen version av den kinesiska muren och landet där bortom tillhör det gamla släktet där det fortfarande finns jättar och magiska varelser. Den vaktas av Night’s Watch men Kungen bortom muren har samlat sina styrkor och är nu på marsch mot söder där allt är kaos. Det finns egentligen ingen som kan stå emot dom när släkterna Stark och Lannister lägger all tid och energi på att bekämpa varandra. Det finns ett antal mindre spelare som också gör anspråk på kungariket eller delar av det men i kaoset är det ingen som verkar blicka norrut för att upptäcka det annalkande hotet.

Det är välskrivet, noga genomtänkt, ambitiöst, storlaget, fantasifullt och spännande. Martin har verkligen löpt linan ut för att ge läsaren något utöver det vanliga till skillnad från till exempel Robert Jordan som verkligen kan konsten att mjölka dom sista dropparna utan att riskera något. Modet han visar när han för historien framåt utan att tänka på de enskilda personerna utan bara på historien är imponerande. Hela serien är helt enkelt så oerhört bra att det nästan är brottsligt att missa den om man gillar fantasy över huvud taget.