Recension
- Vinthunden Gertrud Hellbrand
- 2004
- Wahlström & Widstrand
Vacklande debut
| Utgiven | 2004 |
|---|---|
| ISBN | 9146203931 |
Externa länkar
- Francis Bacon
- Omslaget är Francis Bacons "Study of a Dog" från 1952.
- Intervju
- Intervju med Gertrud Hellbrand från Norran.
Etiketter
Ofta är det så att debutromaner blir väldigt hårt bedömda, bara för att de är debutromaner. Det anses att författaren inte riktigt hittat sin stil, och att det måste finnas brister. Det stämmer säkert. Samtidigt är det ju så att en debutroman oftast är frukten av många års arbete. Refuseringar och omarbetningar, runtskickande till olika förlag. Anpassningar och mer omarbetningar. Därför kan det också vara så att debutromaner ibland är en smula överarbetade. Att det kanske i vissa fall är just det som är bristen.
Jag säger inte att det är det som är problemet med "Vinthunden", utan mer att det är något som kanske följer av den osäkerhet man känner som debuterande författare. Jag tycker att Vinthunden är en helt OK bok och inte så mycket mer. Inget världsomvälvande, men absolut heller inte dålig. Om man ska vara småsint kan man säga att man får väldigt lite text för pengarna. Boken är skriven på det där trendiga sättet med bara ett par meningar på en del sidor. Om man vill vara elak kan man säga att det är ju ett sätt att få lite idéer att räcka längre.
Men jag vet inte om det är det heller som är problemet. Kanske är ett av problemen att jag inte ställer upp på Hellbrands världsbild. Jag tycker inte att alla män är tokonda, luktar illa och vill rövknulla allt de ser. Jag ser inte män som lägre stående varelser som härskar genom våld. Samhället är ojämlikt, ja, men alla män är inte potentiella våldtäktsmän som chattar på internet om att sätta på små flickor. Gärna binda dem också.
Det är liksom inte min erfarenhet riktigt.
Det är klart att man inte behöver ställa upp på en författares världsbild för att gilla boken, men när det oproportioneliga manshatet är såhär flagrant blir jag mest trött.
Get over it, liksom.
Det här är på många sätt en typisk debutroman av en kvinnlig författare. Det handlar om en ung kvinna som mår dåligt och skär sig och är destruktiv och försätter sig själv i väldigt onödigt jobbiga situationer där hon blir våldtagen osv. Det känns inte särskilt originell, eller ens särskilt angeläget. Det har gjorts förr. Många gånger.
Men för att vara en debutroman, om man utgår från att författaren inte riktigt hittat hem osv…om man använder den sk debutantskalan.
Då är "Vinthunden" klart godkänd. Definitivt. Och även klart bättre än en hel del annat. Det finns uppenbarligen talang. Kanske nästa bok blir mer helgjuten. Jag hoppas på det.
Publicerad: 2004-03-07 00:00 / Uppdaterad: 2004-03-07 00:00
168 timmar
-
-
Intill mjölkhagen
Dylan Thomas
- Recension
- 2024-04-20
- 0
-
-
-
Egendom
Hernán Díaz
- Recension
- 2024-04-18
- 0
-
-
-
Med liv och lust
Karin Wahlberg
- Recension
- 2024-04-16
- 0
-
- En vecka bakåt
25 kommentarer
Skrver Hellbrand att alla män är tokonda, och så vidare? Jag har läst boken men ser faktiskt inte det. Jag tycker att recensenten läser in en massa saker som inte står i boken. Sedan är bedömningen, OK, godkänd och så vidare väldigt ytlig. OK för vad? Är det underhållningsvärdet som bedöms? Förströelse för nattduksbordet? Säg det i så fall.
#
Berätta gärna mer om den "sk debutantskalan". Är det något ni ofta använder er av på dagensbok? Vad innebär det, mer exakt? Detta ska förstås föreställa "raljerande", och jag tycker dessutom att det är mycket plumpt och kräver en förklaring.
#
Jag tror nog att du förstår att det inte finns någon sk "debutantskala". När en författare får sin första bok utgiven befinner sig han eller hon ofta fortfarande i ett slags utvecklingsstadium. Man har provat olika stilar, skrivit en massa och så till sist fått något utgivet. Men författarens stil kanske inte är helt färdigslipad. Det går ju faktiskt inte att bedöma en svensk debutroman enligt samma mallar som Dostojevski. Det är ju inte riktigt möjligt att använda samma betygssystem på all typ av litteratur.
#
Jag skulle vilja recensera Anna L:s recensioner!! Får man det? Jag har också läst Gertruds bok, den är superviktig. Att skriva att det är en typisk debutroman av kvinnlig författare är så oerhört fattigt och även rätt korkat. Skriver man så om mäns böcker? Och hur kommer det sej att det måste vara originellt? Är det inte meningen att författare ska skriva om sånt som är fel och sjukt i samhället? Att försöka tydliggöra och förändra? Att kvinnor, många!, och unga!, mår dåligt, är ett faktum, och förtjänar absolut inte att dribblas bort som ointressant, ooriginellt, ej angeläget! Har det blivit bättre där i samhället? Nix! Då måste man ju fortsätta skriva om det. Självklart!
#
Är inte många män potentionella våldtäktsmän? Det sker massor av våldtäkter! Varför är det dåligt att det skrivs en bok som visar det? Väldigt många våldtäktsmän finns. Åt helvete för många. Det är något som är jävligt snett och som måste uppmärksammas och göras något åt. Tänk om man upplever männen som så hotfulla som de faktiskt kan vara? Tänk om det är så många ser på sin värld? Kan inte en roman skildra en sådan verklighet? Varför måste alla tjejer vara så käcka jämt? Svara!
#
Purrr – Nej, många män är INTE potentiella våldtäktsmän och att det sker MASSOR av våldtäkter är väl iofs en definitionsfråga, vad menar man med MASSOR?
#
Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet, http://www.bra.se) anmäldes 2565 sexualbrott (våldtäkt och grov våldtäkt)år 2003. Det ger 29 brott per 100 000 invånare. Mörkertalet är visserligen stort, men då kan man för att få lite proportion på det hela jämföra med ett annat brott med stort mörkertal, misshandel: 65 177 anmälda brott år 2003. Det ger 726 per 100 000 invånare. För t. ex. inbrott är siffran 122 700 anmälda brott, 1366 per 100 000 invånare. Om man ska vara rädd för att bli utsatt för brott är det nog inte våldtäkt man behöver oroa sig mest över. Så, ja, 2565 anmälda våldtäkter är mycket, men inte i relation till det också mycket allvarliga brottet misshandel.
#
Varje dag anmäler sju svenska kvinnor att de blivit våldtagna. En av tio anmälningar leder till åtal. I krig är systematisk gängvåldtäkt ett vapen. Hjälporganisationer tror att var tredje kongolesisk kvinna blivit utsatt. Det betyder cirka tio miljoner.
Tillbaka i Sverige: I åldrarna 18 till 24 har över hälften av kvinnorna blivit itsatta för sexualiserat våld. Källa till dessa upgifter är tidskriften ETC, nr 1 2004. Vad tycker du är ett samhällsproblem, Anna? Tror du att en berättelse om våld kan hjälpa oss att förstå något om vad som lockar till våld, hur det känns att bli utsatt för våld, att dras till våld? Tror du att det kan tjäna något till att skriva om sexualitetens mörka sidor? Tror du det? Eller är det bättre, tror du, att vi låtsas som att de som inte biter ihop och håller käft om sånt som är tråkigt och konstigt är misslyckade människor som får skylla sig själv? Den som har blivit våldtagen har kanske praktiskt tagen inte varit med om någonting, eftersom villainbrott är ett större problem?
#
http://web.amnesty.org/actforwomen/scandal-index-eng Människorättsorganisationen Amnesty internatinal informerar, en del av en kampanj mot vål mot kvinnor som kallas "the greatest human rights scandal of our time". Tur att det finns männsikor som inte är trötta!
#
Jag tycker det är väldigt tråkigt du tillskriver mig åsikter jag inte har. Det enda jag har gjort är att recensera en ganska dålig bok och kritisera sättet den framställer kvinnor och män på, eftersom det sker på ett klichéartat sätt, personerna känns endimensionella, dialogen torftig och intrigen tunn. Vad jag tycker politiskt, moraliskt eller intellektuellt om kvinnors situation framgår inte ur recensionstexten.
#
Men det var ju detta som du gjorde med Hellbrands bok: tillskrev den en massa saker och åsikter som inte står i den. Ditt argument för att den är dålig är ju att den inte stämmer med din världsuppfatnning. Din världsuppfattning är ju tydligen att män inte våldtar i någon större omfattning och att problemet är mariginellt. Nu undrar jag: varför recenserar du böcker?
#
fick se denna recension och diskussion just nu – tack purjo – och blir chockad, dels av sorg över den fåniga recensionen ("get over it, liksom"??) dels av glädje över att så många protesterar kraftfullt. Det finns inte en kvinna som våägar känna sig säker på gatorna en kväll och det mesta våldet i världen – här också – står faktiskt män för! Oavsett om boken är bra eller dålig, så är Larssons recension feg och insmickrande (jag tror minsann inget ont om grabbar). Mäns våld mot kvinnor i hela världen är etgt pågående folkmord, inget annat. Get over it??
#
Okej, jag har funderat på den här boken och det recensenten skrivit, och jag har kommit på vad JAG tycker boken handlar om. Jag tänker på boken som ett förök att komma åt mekanismerna i könsrollerna. Vad kommer kvinnoförtrycket ifrån, vad är det i människor som skapar det? Finns den underordnade positionen inne i oss människor, i vårt sätt att se på oss själva. Hag tänkte inte när jag läste boken att det var viktigr att karaktärerna skulle vara bra eller sympatiska. Men det är klart, att jag tycker det gör lite extra ont att den kvinnliga karaktären utsätter sig för en risk att bli utsatt för övergrepp.Men det gör intrigen än mer intressant och spännande, för man kan som läsare fråga sig: får hon skylla sig själv, alltså får HON skulden för att hon blir utsatt? Det tycker jag är en intressant aspekt av boken. Det är mina reaktioner, men andra tänker bara på andra saker. Tycker bara man kunde vara mer nyanserad är recensenten här.
#
haha haha "mörkertalet är stort" det finns INGET roligare. Lyssna på frasen Anna.
#
Vad menar du, mej? Mörkertalet är väl troligen stort? Så säger man ju om siffror man inte kan få fram exakt: "mörkertalet är stort" – alltså många fall kommer troligen aldrig till kännedom.
#
Jag skrev slarvigt i mitt förr-förra inlägg. Det ska vara "JAG tänkte inte när jag läste boken …" och "Det är mina reaktioner, men andra tänker KANSKE/MÅHÄNDA på andra saker."
#
jag menar att man kan inte använda begreppet "mörkertalet är stort" rent vetenskapligt i en diskkussion. Man kan självklart anta att det finns ett mörkertal, men det kan ju lika gärna vara litet som stort. Därför anser jag att man inte kan använda "mörketal" för att understryka ett argument, i synnerhet inte om argumentet är baserat på faktiska siffror. Jag tycker mig höra det alltför ofta, gärna med dramatisk ton och det ger egentligen ingen effekt, man kan liksom inte använda något som inte finns. Bara i ett antagande, vilket oftast inte är väsentligt! Tycker jag. Man kan ju tex inte VETA att mörkertalet när det gäller misshandel ÄR stort, men Anna använder det så, hon säger att mörkertalet ÄR stort, vilket man absolut inte kan veta.
#
OK.
#
Man kan använda ett påstående som "mörkertalet är stort" om det är ett allmänt känt faktum. När det gäller brott där gärningsman och offer i många fall känner varandra, som misshandel eller våldtäkt, så är det faktiskt allmänt känt att mörkertalet är stort, dvs det begås långt fler brott än de som anmäls till polisen.
#
allmännt känt, då är det plötsligt inget mörkertal längre. Antingen är det väl ett mörkertal eller inte, och i så fall kan man INTE veta om det är stort eller litet, man kan på sin höjd anta.
#
mej, är du intresserad på riktigt eller vill du bara ha rätt? Här är citat ur Amnestys rapport "Mäns våld mot kvinnor i nära relationer":"Mörkertalet är mycket stort och kriminalstatistiken innefattar endast en mindre del av den faktiska brottsligheten.
Uppgifterna om mörkertalets storlek går dessutom isär. Enligt en grov skattning av BRÅ utgör antalet anmälda
våldsbrott endast mellan 20-25 procent av det verkliga antalet.49 Sannolikt är mörkertalet ännu större vad gäller
mäns våld mot kvinnor i nära relationer än vid annan våldsbrottslighet. Man vet att anmälningsbenägenheten
påverkas negativt om den våldsutsatta kvinnan är bekant med eller har/har haft en nära relation till den som
misshandlar. Generellt sett polisanmäls brott som sker inomhus i lägre utsträckning än brott som sker utomhus. Det
utmärkande för våldet mot kvinnor är just att det oftast begås inomhus av en bekant. Våldet mot kvinnor från
närstående män är ofta upprepat och drygt 30 procent av kvinnorna i det polisanmälda våldet har tidigare anmält
mannen för misshandel vid minst ett tillfälle."
#
rätt o rätt, jag skriver en avhandling och vi råkade diskutera just mörkertal, vidare gick jag in här och läste diskussionen. jag vet exakta innebörden av ordet, jag tycker bara man skall tänka på när man använder sig av ett begrepp såsom "mörkertal". Visar man statistik ahr ett mörkertal ingen betydelse eftersom ett mörkertal inte egentligen existerar. För att understryka vetenskapliga argument tycker jag därför att det är blir fel att använda begreppet. Att amnesty använder begreppet i ditt visade exempel används både orden "en grov skattning" och "sannolikt" vilket ju betyder att man kan anta, dock inte veta att ett mörkertal ÄR stort.
#
när amnesty ska det ju stå, skriver som en kratta, fullt upp:)
#
Jag tycker det är hårklyverier, eller iallafall hör det väl hemma i någon annan diskussion. Vi pratade ju om Hellbrands "Vinthunden" här, och hurvida det är ett lämpligt ämne att skriva romaner om övergrepp och över/underastelse i sex och sådant. Eller vill du ha något speciellt sagt som har med ämnet att göra?
#
När jag var 13 år grät jag varje dag i minst ett halvår. Min undergivna sexualitet äcklade, skrämde och höll fast mig i mitt självhat. Jag hatade min kropp, jag ville svälta bort mina bröst eftersom jag föraktade kvinnor så mycket, jag ville inte vara en del av de undergivna varelserna som lät sig styras av männen. Vart jag än gick påmindes jag om att jag var en kvinna, en såndär jag föraktade. På nätterna drömde jag mardrömmar där jag våldtogs eller hade sex med äckliga gubbar. När jag läste "Vinthunden" var det som att hitta hem, äntligen någon som förstod vad jag kände, gav träffsäkra formuleringar. Det var en oerhörd befrielse.
Tyvärr tror jag att "Vinthunden" kommer att vara väldigt väldigt väldigt angelägen i många år till.
#
Kommentera eller pinga (trackback).